Vandring 3/2025: 12 februari. Knösen 20 år. 16 deltagare. 7 km.
Det var dags för ett nytt jubileum, 20 års! Det var nästan exakt 20 år sedan vi började äventyrsvandra, den 9 februari 2005. Det var då en vinterdag med ganska mycket snö, dock inte så kall som denna vandring. Det var blåsten idag som var tålamodsprövande. Efteråt sa vi att det i alla fall var friskt och skönt på sitt sätt! Min avsikt var att återskapa den gamla vandringen någotsånär.
Vi steg av vid Stefan Löfvings hållplats som många gånger tidigare. Herr Löfving var en estnisk kaparkapten, som bodde en tid i Skanör. Man har gett ut hans dagbok. Den skulle man gärna vilja läsa. Undrar om det står om sjörövaröverfallen han påstås ha gjort på fartyg i Öresund.
Vi fann en väg i Skanör som bar oss torrskodda över vattendraget, Ättebäcken, med tunga grindar på båda sidor. De var i högsta grad högljudda självstängande. Sexton personer kom lyckligt oskadda igenom. Ett annat namn på Ättebäcken är Bredebäck. Den är omgiven av tångvallar. Tidigare fanns det mer vatten i bäcken. Då var den segelbar. Under medeltiden drog man pråmar ända in till bebyggelsen i Skanör. Det fanns en stenbro vid utloppet. Den är inritad på kartor från 1700-talet. Citatet är från Christer Melins bok ”Från A till Ö” som nu cirkulerar i vår grupp.
Nu väntade en promenad på en stadsliknande gata förbi vackra hus och hamlade träd, De la Roses Sträte, uppkallad efter Leonard De la Rose. Mannen blev borgmästare i Skanör med Falsterbo stad 1752 till sin död 32 år senare.
Läser man mer om honom får man veta att han starkt engagerade sig i stadens näringsliv, blev riksdagsman för mösspartiet och deltog i arbetet som ledde till tryckfrihetsförordningen år 1766. Rådhusbygget var också hans angelägenhet. Bygget invigdes år 1777, samma år som han drev igenom en brandordning i staden.
Allt detta visste vi ingenting om när vi traskade mot Knävångsgatan. Därifrån tog vi snart in på nya begravningsplatsen, S:t Olofs kyrkogård. På platsen för Minneslunden med en annars fantastisk utsikt, kunde vi inte stanna för blåsten pinade oss när vi stod stilla. Bakom ett staket fann vi lä och fick höra berättelsen om upprinnelsen till vandringsäventyren.
Det var ett litet sällskap på sex tennisspelare som jag kallade till vandringen. En av dem är med än idag förutom grundaren själv förstås. Den 7 april gjorde vi en repris på vandringen, nu med gymnaster från Kämpinge GF, gymnaster i mogen ålder förstås. Så rullade det på i tjugo år med ökande antal deltagare och deltagare som av olika anledningar föll ifrån.
Nu gällde det att få upp värmen! På den långa vägen upp till Knösen, vilken för övrigt verkar vara dragen med linjal på kartan, stannade vi inte en sekund. Blåsten isade våra kinder men välklädda som vi var frös vi bara där, på kinderna alltså. Nu såg vi Knösagården som verkade vara utökad med ännu en byggnad. Vilket läge den har! När det är vindstilla alltså, sommar med mera. Vilken utsikt och vilka vandringar man kan göra här!
Vi ilade vidare och kände att vinden avtog när vi vred västerut om hörnet av Knösen. Vi rastade i lä vid det som vi kallar Anders Stens stuga.Vi hoppas att vi får sitta här en stund och fika liksom vi gjort några gånger tidigare. Huset är tillbommat vintertid men är ytterligare ett hus med ett underbart läge i den vilda naturen.
Anders Sten föddes 1902 och dog 1999 efter ett långt tecknarliv. På Wikipedia finns 25 böcker förtecknade som han deltagit i. Flera av dem finns på biblioteken, alla dock inte tillgängliga för hemlån.
Efter fikat var det dags för den traditionella leken ”Lille Willy”, som kan läsas här och som ursprungligen uppfördes här på Knösen den 9 februari 2005. Med lite attiraljers hjälp kläddes några av deltagarna ut till mamma, pappa och lille Willy samt de tre små björnarna. Sagan lästes upp och skådespelarna sprang på viss uppmaning ett varv runt min ryggsäck en bit bort. Det blev många rundor, särskilt för Gertrud (lille Willy), som var igång nästan hela tiden. Sagan finns här på hemsidan för kopiering till barnkalaset eller pensionärsföreningen!
Vi gick nu på västra sidan av halvön Knösen, i lä med andra ord. Stigen vi gick på var inte en vanlig stig, den var en viltväxel. Här har det inte gått så många människor. Här har det gått kor! Det tror i varje fall jag. Jag har under min tid som vandrare i Skåne följt många stigar som denna och trott den ledde nånstans. En gång ensam på Kullaberg till exempel. Jag gick mycket långt, så långt att när jag tvingades gå tillbaka i en viltväxel blev jag mycket både rädd och arg. Jag var mycket trött och hade hoppats komma fram till en bosättning och en bilväg därifrån. Stigen ledde ingenstans! Djuren som gått före mig hade uppenbarligen plötsligt ångrat sig och vänt åter!
Här kunde man varken gå i bredd eller sätta fötterna bredvid varandra. Nej, fötterna fick sättas i en rad. Jag fattar inte hur korna bär sig åt. De har ju fyra!! Vid ett tillfälle krånglade mina fötter till det och hakade tag i varandra. Jag föll som en fura! Som tur var fanns det mjukt högt gräs vid sidorna och jag behövde bara stå där med skammen bland mina yngre medvandrare.
Äntligen kom befrielsen från viltväxeln - en grind till en väg! Ja, det hade jag ju planerat men ändå. Vägen ledde till Skanörs kyrka och gruppen samlades till överläggning. Nu hinner vi lagom tillbaka till Stefan Löfving och buss 300. Återstoden av vandringen gick vi genom gamla idylliska Skanör. Slutet gott allting gott!