Vandring 1/2007: 17 januari, Hallsjö (Skåre) – Skegrie. 15 deltagare. 7 km.
Visst kan man väl säga att vi hade tur med vädret igen? Ösregn på morgonen, starka vindar på kvällen. Men uppehåll så när på några droppar och måttliga vindar i ryggen under vår förmiddagstur. Vi niger och tackar.
Busschauffören verkade väldigt uppåt när vi som var de tre sista steg på bussen i Kämpinge kl 9.20. Han undrade direkt om vi också skulle till Skåre. Det var tolv damer tidigare som stigit på längs vägen som också skulle dit. Fast hållplatsen hette Hallsjö. Han visste inte var den fanns. Han stannade vid varje hållplats och kikade på skylten. När det verkligen var Hallsjö körde han förbi och fick släppa av oss en bit efter hållplatsen. En enda passagerare var kvar på bussen när vi gått av. Vet Skånetrafiken egentligen hur mycket vi betyder för dem?
Vi gick genom en allé med mycket mörka träd till gården Hallsjö. Snart befann vi oss under de snurrande och dånande vingarna till de enorma vindkraftverken. Tanken slog oss att om en vinge föll ner skulle den åstadkomma stor förödelse. Att vinden kan ha sådan kraft är svårt att förstå. Vi missade en väg till vänster, jag är övertygad om att den inte fanns mer. Den finns på kartan men det är verkligheten som gäller, trots allt. Nästa väg till vänster innebar att vi kom dit vi ville men 500 meter senare. Vad gjorde väl det, när vi mötte den trevlige bonden Göran på den blåa traktorn vid hans gård Västrabo.
Han lät sig avfotograferas och körde sedan några varv på gårdsplanen i ganska hög fart för att "stajla" med traktorn. Kul! Vi gick i den fina allén av nyplanterade pilar. Det är trevligt att se sådana initiativ. En gammal pilallé kan kanske vara nog så charmig, men den varar inte för evigt. Denna kommer att stå sig i minst femtio år och hålla vägen fri från snö.
När vi kom fram till E6:an enade vi oss och gick över i samlad trupp. Det var inte lätt att hitta en lucka i trafiken på den farliga vägen. På andra sidan fanns Maglarp. Vi besteg en gravhög med skeppssättning med åtskilliga stenar, minst en för varje vandrare att kliva upp på.
Härifrån hade vi en fin vy över ytterligare en bronsåldershög. Detta var en plats som ingen av oss tidigare hade besökt (utom jag förstås, när jag "rekade"). Vi fann en stig in i idyllen med små hus, pilar och en mycket vacker stenmur. Det kändes overkligt med denna miljö endast ett stenkast från den trafikerade vägen.
En stor och vacker gård, Dalhem, låg framför oss, sedan bakom oss och snart var vi i Skegrie just in time för bussen klockan 11.12. Den var dock försenad och än mer försenad blev den när alla vi klev på och beställde våra duobiljetter till Höllviken och Skanör. Kaffet fick bli kvar i ryggsäckarna, för tiden räckte inte till denna gång mellan två bussar som inte gav oss stort spelrum. Ingers väl använda stegräknare visade på exakt 7 km. Det var bra marscherat! 15 vandrare var nytt rekord.