Vandring 19/2009: 2 december, Måkläppen. 24 st. 10 km.
Efter fem årliga besök på Måkläppen måste man säga att det är tradition att avsluta årets vandringar där. Inte trodde vi att vi nånsin skulle få uppleva "ön" i klart väder. Jodå, det fick vi nu. Efter en fantastisk fullmånesnatt med gnistrande klar himmel och frostgrader följde en härlig dag. Himlen var inte blå men luften var kristallklar. Och vi begav vi oss ut på äventyr igen.
Jag var lite oroad över att havsvattennivån skulle fortsätta att stiga utöver de 46 cm över normalnivån som rådde på morgonen. Man förstår att man lätt kan bli strandsatt ute på den långa, låga reveln om vattnet stiger ännu högre. Det kan gå snabbt. Det är förmodligen inte möjligt att vada genom det kalla vattnet tillbaka till fastlandet. Jag kollade telefonledes med "meteorologen" hemma vid datorn. Jo, nu sjönk vattnet igen och vi kunde gå vidare.
Vad är nu detta? Är det tidvatten på våra breddgrader? Ja, det kan man säga. Vattnet stiger och sjunker ibland med en periodicitet på ca 12 timmar. Det har med månens och solens gravitation att göra. Vindar och strömmar har också betydelse – för det mesta en avgörande betydelse.
Vi välkomnades omedelbart av gråsälarna, denna gång i öppet hav och inte innanför revet. De följde oss hela tiden på avstånd. När vi fikade gjorde de förmodligen detsamma. Vid återfärden följde de med oss, alla 33 individerna. Vi var bara 24! De är fullständigt oemotståndliga, nyfikna, människoliknande, ja, mest liknar de gubbar med sina kala huvuden och skägg.
Ett roligt experiment utfördes när den rödklädda ledaren lade sig i sanden och försökte efterlikna konturerna av en säl. Det lyckades tydligen mycket bra, för den gråa massan därute i det våta närmade sig oförväget "rödsälen" på stranden. Vi avbröt övningen för vi visste inte riktigt hur det skulle sluta. Sälar är stora djur som kan väga upp mot 300 kg.
Vi återsåg det stora vraket, som nu var nästan helt översandat. Men det låg kvar efter år av stormvindar och svallande vågor. Ett annat vrak inbjöd oss till en stunds vila med tillhörande fika. Ja, den pausen unnar vi oss alltid. Det är lika kul varje gång att se om vi hittar en inbjudande plats.
Diskussionens vågor gick höga huruvida det var Stevns eller Möns Klint som vi såg tydligt avteckna sig vid horisonten. Vi enades om den förra. Den ligger 25 kilometer bort. Möns Klint är på hela 45 kilometers avstånd men kan ändå ses ibland på grund av att klinten är 110 meter hög.
Måkläppens namn var det några som hade lärda synpunkter på. Måge på danska betyder mås och klaper betyder revlar. Måkläppen fanns naturligtvis redan på den danska tiden.
I fjärran såg vi fyren på Falsterbo rev. Det är en kassunfyr. Slå upp ordet på Wikipedia, så känner ni igen det vi såg avteckna sig som en kontur i fjärran, vi som tittade i kikaren. Det är INTE en vacker fyr.
När vi kom tillbaka till Flommens golfklubbs parkeringsplats hade vi gått ca 10 km.