Vandring 14/2014: 10 september. 1000-årig hög. 27 deltagare. 10 km.
Idag gjorde vi en lång och skön vandring, ja, lika lång som vanligt men 10 km är ändå 10 km och känns lite i benen dagen efter. Det gäller alltid att hitta en vacker plats för att fika och vila benen. Sedan kan man sätta fart igen.
Vi tog bussen till hållplatsen Dalaro. Vi fyllde den nästan till sista plats. Så började vi gå på den välbekanta vägen österut och sedan söderut och österut igen. Där gick vi under väg 100 och kom till den roliga vägskylten som talar om avståndet både till Moskva och Åkes hög.
Färden gick vidare fram till E6:an som man numera inte behöver riskera livet för att korsa, det finns en pampig bro. Men idag svängde vi till höger före bron och vandrade parallellt med den brusande E6:an fram till Norra Håslöv. På andra sidan sagda väg såg vi Åkes Hög resa sig som en kulle i landskapet. Var det verkligen endast 220 meter dit som det stod på vägskylten? 1.500 meter är nog närmare sanningen. 989 km till Moskva är förstås inte rätt det heller. Men vad gör väl det?
Åkes Hög får bli dagens historiska möte. Högen är 26 m i diameter, 4,7 m hög. Den är daterad till både bronsåldern och järnåldern, 1800 f Kr - 1050 e Kr. På den växer numera 5 askar. Den är undersökt av O. Montelius. Han fann en bronsdolk, knappar av brons, en flintskrapa, människoben och mycket annat. En dag ska vi också undersöka den, det lovar jag.
I Håslöv svängde vi åt höger vid en gård. Där möttes vi av Ängavallens frigående grisar som sprang nyfiket emot oss. De går ute hela året men har möjlighet att ta skydd vid kall väderlek. De får lov att böka i marken så mycket de vill, vilket är deras natur. Så slaktas de vid lämplig vikt och hamnar på Ängavallens ekologiska restaurangbord eller i gårdens butik. Allt tillvaratas. Jag såg till och med grisatassar i gelé där förra året. Rätten var min fars favorit och därmed också min. Läs här hur det går till att tillreda grisfötterna på ett gammaldags sätt.
Dahlström kåserar i Ystads Allehanda 12-12-22: ”Grisatassar. Tanken på hur den sörja ser ut där klövarna en gång “tassat” runt gör nog att de flesta avstår från att prova, men i det gamla bondehushållet var det en uppskattad delikatess. Nere på kontinenten, särskilt i Elsass och sydtyska områden, ingår grisatassar ofta i olika grytor, för att ge märg och smak. En av de klassiska parisiska restaurangerna som låg intill de gamla hallarna i centrala Paris hette ‘Au Pied de Cochon’ (Hos Grisfoten) och hade som dörrhandtag en förgylld grisatass. ‘Stora kokboken’ har tre recept på grisfötter; kokta, marinerade och griljerade, det sista en aning komplicerat eftersom det innebär att man skall bena ur fötterna innan de paneras och griljeras. Själv föredrar jag dem kokta. Minst tre timmar behöver de, lite salt, vitpeppar och några korn kryddpeppar i lagen. Det fel de flesta gör är att de inte ger dem tillräckligt lång koktid. Skall kallna i sitt spad som då stelnar av sig självt. Och ätas kalla!”
Läs mer av detta kåseri på
http://www.ystadsallehanda.se/dahlstroms-kaseri/det-ar-vi-ernst-och-carl-jan/
Snart kom vi in på en poppelallé som tog oss till ytterligare en välbekant plats, en damm med en ö. Den har säkert också en historia bakom sig. Vi kunde bara spekulera. Kräftor? Samla upp överflödigt vatten? Bada? Fika? Ja, detta gjorde vi vid sjön sittande på en backe i lä för vinden, som nästan alltid är närvarande på Söderslätt.
Så bar det vidare västerut, först parallellt med väg 100, där vi såg vackra gula blommor. Stånds förstås och inte den fridlysta flikstånds som har observerats på andra sidan vägen. Synd! Det hade varit kul att hitta detta fynd på en plats som nästan ingen kommer till.
Vi gick längs den långa åsen som vi kallar Kungstorpsåsen. Den fortsätter på norra sidan om väg 100. Man kan läsa om den på vår hemsida Vandring 5/2012. Huset med gesimsprydnaden var också välbekant för oss. Intet nytt under solen när man gjort snart 200 vandringar i nejden.
Ibland dyker det dock upp något nytt. Som idag t.ex, en gul buss på gården Slättvik. Den har lånats ut till filmbolaget som gjorde Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Ni som har sett den vet att en buss har en aktiv roll i filmen. Den står alltså här på majsbonden Sven Ingvar Olssons gård och används nu till traktortävlingar av något slag.
Den som ville kunde nu plocka majskolvar att ta med sig hem. Säg mig något gult som är godare att sätta tänderna i! Jag ska genast gå till frysen och plocka fram några läckerheter till kvällens måltid.
Många vandrare hade redan gått till Kungstorps hållplats och stod och väntade på bussen. Den kom på utsatt tid som vanligt. Fast vandringsledaren är alltid lika nervös att den inte ska komma. Vad gör vi då? Vandrar vidare!