Vandring 13/2011: 31 augusti. Övandring - Ven. 35 deltagare. 13 km.
Transport skedde denna sommardag för ovanlighetens skull med bilar, tidigt på onsdagsmorgonen. Jag räknade till 28 kvinnor och 7 män, samma antal som jag förbeställt båtbiljetter och rökt makrill till. Vi var på väg till Landskrona och Ven. För flera av deltagarna skulle det bli första besöket på ön, detta "paradis" i Öresund. Det var således på tiden att vi nu planerat en vandring längs dess kust.
För allas bästa gjorde vi en provtur till ön i förra veckan. Vi upplevde en del äventyrligheter som vi tyvärr måste bespara er. Vad sägs om klättning uppför och nerför Backafalls branter? Nej, säger vi. Eller möte med vildsvin, vandring i majsfält, taggtrådskrypning? Nej! Allt detta upplevde vi för att vi ville se den del av ön som vi inte tidigare bevandrat.
Vi började vid Bäckvikens hamn med att gå till höger på en stig längs stranden till Hakens fyr. Det var en imponerande skara som gick på den smala vägen förbi vandrarhemmet. Backafalls branter hade vi till vänster om oss och Öresund till höger. Det var ett mycket vackert avsnitt av ön som omedelbart tog emot oss.
Vi gick i vår egen takt, fotograferade, tittade och njöt av de charmiga husen och trädgårdarna och det vackra teglet på stranden som slipats av vågorna. Tegel från ett av de många numera nedlagda tegelbruken finns också kvar i fasaderna hos många hus och i form av takpannor. Ett mönster som vi såg på flera tak heter "ruter ess", som såg ut precis som ... just det, det röda spelkortet, ni vet. Nybyggnationen är omfattande, arkitekturen kanske inte den man väntar sig i denna anrika miljö. Men man kan väl inte hindra utvecklingen.
Vid campingplatsen samlade vi ihop oss för den första pausen. Då drack vi vårt elvakaffe och stillade den värsta hungern. Så gick vi vidare mot Norreborgs hamn. På vägen dit var det en "inföding" som ville berätta sina anekdoter om teglet, sitt vackra hus, bryggorna och vintern på Ven. Vi lyssnade villigt tills jag tyckte att vi skulle gå vidare. Vi tackade och gick.
Malvorna blommade fortfarande. Hortensiorna likaså med stora rosa och blåa blombollar. Jätteverbenan på en tomt fick oss att stanna och prata med ägaren, men vi gavs inte lov att ta frön från den. Vilken ståtlig växt!
Nu följde vi stranden i riktning mot Västra fyren. Längs vattnet lade vi märke till flera värn från den s.k. Per-Albinlinjen som vi senare skulle bli tvungna att tampas med. Vi fick veta att Vens kust är bebyggd med hela 40 stycken. "Med tanke på storleken kom Ven att bli en av världens mest befästa öar." (www.bunker.nu)
Snart var vi vid Mossen. Uppe på höjden såg vi S:t Ibbs vita kyrka. Nerför en ganska brant grusväg kom vi sedan till Kyrkbackens hamn.
Där väntade dagens lunch på rökeriet i hamnen, rökt makrill, potatissallad och grönsaker. Och kallt öl till förstås till dem som så önskade.
Vi sökte oss ner till de vackra stenarna vid stranden, krånglade oss förbi 3 av de många strandnära värnen, antingen över dem eller runt dem. Det blev många koncentrerade ansiktsuttryck som skådades, somliga lite rädda också kanske. Allt gick bra när alla hjälpte varandra.
Vi klättrade uppför Backafallen, under taggtråden fram till Möllebäcken. Där fanns en gång en "pappersmölla", som Tycho Brahe lät bygga för tillverkning av det papper han behövde för de vetenskapliga skrifterna. Vägen går här direkt tillbaka till Bäckviken men vi hoppades att alla skulle orka en extra tur runt den södra udden av ön. Jag visste att de flesta inte upplevt den förut. Kartorna visar inte att det finns en stig här, men det finns det. Vi tog den allesammans!
Här känner man verkligen att Ven reser sig direkt ur havet. Den näst högsta punkten, 39 m, passerade vi här, där den vackra Södra fyren är belägen. Efter en kort vilopaus tog vi in på en väg som leder till Nämndemansgården. Jag rekommenderar inte till fortsatt vandring på uppe Backafallen längs kusten. Det är här man träffar på vildsvin och måste ta sig nerför mycket branta backar, vilket alltså blev vårt äventyr när vi rekognoserade dagens vandring i förra veckan!
Så ... vi svängde nu till vänster! Uppe på "stora" vägen var det bara en liten bit kvar tillbaka till utgångspunkten, Bäckviken. Nu väntade belöningen till oss i form av öns egentillverkade glass i strut. Trodde vi. Glassboden var stängd för säsongen så vi fick hålla tillgodo med den lite billigare GB-glassen. Båten hem gick 16.45.