Vandring 2/2007: 31 januari, Höllviken med start vid bussen vid Höllviken C till Östra Kanalvägen, stranden till Bärnstensmuseet i Kämpinge. 10 deltagare. 7 km.
I går kväll blev det kuling, men på morgonen, när vi började vår vandring var vindarna ganska snälla. Vi gick från Höllvikens centrum längs Falsterbovägen till kanalen.
Vid Falsterbokanalen valde vi vägen genom skogen. Flera av oss hade minnen från Mulle- och strövartiden, när vi tog hit barnen och gjorde snitslade banor med skatter och överraskningar. Skogen är också en omtyckt plats för joggare och vandrare. Vi undrar vad framtiden har i sitt sköte för den. Byggnadsplaner mm. Först såg vi bara barrskog med torr undervegetation, sedan tog björkskogen över med mjuka gröna mossor och lavar. Lavar förresten, renlaven är den kallt ljusgröna marktäckaren, som till jul säljs som vitmossa, fastän mossa och lav är olika arter. Vad är egentligen skillnaden mellan en mossa och en lav? Jo, mossor är gröna växter, lavar är en dubbelorganism mellan en svamp och en alg. Vad är då en alg? Det blir hemläxa till nästa gång.
Närmare stranden finns det mängder av tankhinder kvar från kriget. De finns t.o.m. på en villatomt. Vi gissade att de är kulturminnen och inte får tas bort. De är mossbelupna och vi hoppas att de får så förbli. På ett ställe såg vi inte mindre än tre fort. Annars är det vid stranden man vanligen ser dessa fort. Per Albin-linjen kallas den efter Sveriges dåvarande ”statsminister Per Albin Hansson. Den var en 500 kilometer lång fortifikationslinje som uppfördes längs den sydsvenska kusten under andra världskriget för att skydda landet mot en möjlig tysk invasion". (Wikipedia)
På den stora parkeringsplatsen nära stranden brukar valborgsmässoeldar tändas, när man nu lyckas med det. Förra året gjorde man det inte trots idoga försök.
Vid stranden ligger den vedeldade bastun, där man efter svettning kan stiga ner och svalka sig i kanalens inre. Flera av oss känner personer som brukar ägna sig åt denna njutning året runt. Några har t.o.m. vinterbadat själva. (Undertecknad t.ex. Inte dumt alls!)
Vid stranden så här nära kanalarmen finns inte så mycket tång som längre bort vid Kämpinge. Erosionen är inte heller så våldsam som där. Vi letade oss upp genom sanddynerna till ett brunt hus med blåa knutar. Där intog vi vårt kaffe med dopp under vännen Kerstins uterumstak. Som på ett givet kommando vidtog ett skyfall som varade ungefär den tid det tog för oss att fika färdigt. Kerstin var inte hemma, men vi kunde ändå se och beundra hennes keramikkonstverk. Tack för det!
Via den smala "hemliga" gången tog vi oss ner till stranden igen. Snart kom vi till den delen av stranden där sanddynerna delvis har rasat i havet, när stormarna och högvatten härjat. Vi diskuterade konsekvenserna och trodde optimistiskt att dynerna skulle repareras vid kommande naturliga sandförflyttningar, liksom de gjort många gånger tidigare. De som bott här länge kunde intyga att dynerna varit både högre och lägre. Den som lever får se…
Sedan mötte vi tången. Den låg som ett enormt tjockt täcke över sand och sten. Det ser verkligen konstigt ut. Där vi badade och solade i somras finns nu bara tång och åter tång. Hur ska det bli till nästa sommar? Ska tången då fraktas bort av vågorna eller kommunen?
Nu gick vi upp på Mariavägen. Där kom Elsa, som varit upptagen med annat på morgonen, men nu ville vara med på den sista sekvensen, nämligen besöket på Bärnstensmuseet. Leif Brost tog generöst emot oss, hustrun Lena är ju en av äventyrsvandrarna! Han berättade om Carl von Linné som i år fyller 300 år och firas i hela landet, även på museet. Fartygsvrak finns det i stora mängder runt kusten, delar av vraken kan man beskåda hos Leif. Kartor över allt som hänt med kustlinjen runt detta havsomflutna näs kan man också studera här och mycket annat. Väldigt intressant! Men... bärnsten... finns det också här? Naturligtvis, med insekter i som kopulerade för miljontals år sedan och som fortsätter i all evighet inneslutna i stelnad klibbig kåda. Bärnsten slipad till utsökta smycken, en jättebärnsten, historisk bärnsten, ja, allt man kan önska. Ett tips är att ta med sina små barn eller barnbarn, de får här sitt lystmäte, liksom vi vuxna förstås.
Två bilburna äkta män hämtade de fortfarande våta vandrarna vid museet och så var äventyret slut för denna gång. 7 km. 9 deltagare.