Vandring 4/2021: 3 mars. Bibliska trädgården. 25 deltagare. 9 km.
Idag får jag gnugga geniknölarna för att hitta på en lösning på problemet, vi blir för många! Inte för att vi är förhindrade av coronatider utan för att det blir svårt ändå att vandra så många. Mer än 27 var anmälda från början men reducerades till ”bara” 25 till slut. Då hade jag redan tänkt ut att dela gruppen på mitten. De först 12 anlända till mötesplatsen fick ge sig iväg med Lena som ledare. Vi skulle stråla samman senare. Sagt och gjort!
Lena gick alltså med halva styrkan från Kämpinge ner till stranden, till Västra Klockarevägen, Fädriften, Mellersta Skogsvägen, Tremansvägen, Collins väg och in till Fritidsvägens skogsområde. Där inväntade de oss andra.
De hade en väldigt trevlig stund där med studier av ekorrarnas ystra liv i trädtopparna. Tre ekorrar hoppade mellan björkträden 10 meter upp i luften fram och tillbaka, till synes jagande varandra. Det var flera meters hopp. Precis när vi andra kom fram till mötesplatsen gjorde två av ekorrarna ett jättehopp medan den tredje vägrade. Då hoppade de två tillbaka igen. Min tolkning var att de två föräldrarna visade sin unge hur man kan ta sig fram på hög höjd. Men vem vet vad ekorrar tänker på?
Nu var vi tillsammans igen och jag hade utlovat en ny lek varje vandring nu under ”jubileumsåret” 2021, 16 år sedan vi började äventyrsvandra. Dagens lek heter Gissa sången. Jag delade ut kort med de ledande orden i en känd sång till vandrarna. De skulle nu gissa vilken sång det var och sjunga den. För en sång förstod alla att det var, dessutom att den diktats av Evert Taube. Nu var det inte svårt.
Maggi tog kommandot och lade ut korten i rätt ordning på det algbeväxta bordet. Till slut fanns sången där och kunde sjungas. Så skimrande var aldrig havet. Skönsång! Orden i sången passar väldigt bra in på naturen här och på våra vandringar. Evert Taube kan mycket väl ha diktat sången någonstans längs Skånes kust. Här kommer hela sången:
Så skimrande var aldrig havet
Och stranden aldrig så befriande
Fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
Som när du gick vid min sida
Mot solnedgången, aftonen den underbara
När dina dina lockar dolde mig för världen
Medan du dränkte alla mina sorger,
älskling i din första kyss.
Vi sjöng den två gånger för säkerhets skull. Jag tänkte i mitt stilla sinne att vi ska träna på den snart igen.
Vi gick vidare ut ur skogen och svängde in på Gamleväg tills vi hamnade vid trafikljusen på Stenbocks väg. Därifrån var det inte långt till Stora Hammars kyrka där vi återsåg granitskulpturen av Rängkonstnären Bertil Nilsson. Madonna heter den.
Bibliska trädgården erbjuder en fin rastplats för vandrare och kaffesugna. Där tog vi en lång paus. Alla fann sittplatser om än inte på vanligt vis.
Vederkvickta fick vi fart på benen igen. ”Här bor jag!” sa Anita. Hon hukade stolt under den välformade hängande sälgen med stora vita ”videkissar”. Hon kan även glädjas åt en praktfull portugisisk lagerhägg och fem nyklippta träd med det fantasieggande namnet purpurapel. ”De blommar i maj, då är ni välkomna hit igen!” Vi kommer!
Sedan gick vi åter på välkända stigar i utkanten av Höllviken. Vi inspekterade ”vår” hassel på Ängdalavägen. Mycket riktigt, det fanns både hanhängen och blommor. Fast … är det en blomma, den lilla röda ”pussmunnen” som Mullebarnen i Friluftsfrämjandet en gång döpte den till? Nej inte riktigt.
Vi repeterar fakta kring hasseln. Blomningen sker långt före lövsprickningen. Ja, det ser vi. Det långa hanhänget bildas redan föregående år och producerar mängder av pollen som skakas av vid minsta vindil. Honblommorna sitter i små ax där de korta märkena skjuter fram som små purpurröda trådar. Hasselnöten som så småningom växer till och mognar är enormt näringsrik. Den innehåller särskilt mycket E-vitamin men också mycket av nästan alla mineraler som vi behöver.
Vandringen på de tillrättalagda stigarna i Sandeplansområdet är inte fy skam. De slingrar sig vackert mellan kullar, träden och stora stenar.
Ja, en kulle kunde vi inte motstå. ”Det är Möllebacken!” sa Ulla som ofta gått hit med sina dagisbarngrupper. Vi utmanade pulsen med en språngmarsch upp på toppen. Vägen ner gick i serpentiner för att skona de åldrande knäna. Kul var det i alla fall!
Så var vi snart i Kämpinge och åter vid cyklarna och bilarna.