Vandring 19/2011: 9 november. Lilla Hammars näs. 16 deltagare. 11 km.
Avfärden gick från Höllviken centrum till fots österut. Först vandrade vi på Hjeltska promenaden och passerade de fina skulpturerna. De är verkligen sevärda från alla håll. Ibland känner vi oss som Kassandra när vi går i motvind.
Sedan passerade vi de 25 fiskarstugorna. De har ett unikt läge, där de är ett pikant blickfång för trafikanter och alla andra som passerar platsen. De började byggas år 1992. Redan nästa år fick de kommunens stadsbildspris.
Läs gärna mer om fiskarföreningen och bodarna på www.calluna.nu (medlemsblad nr 31). Går man så nära som vi och kikar in, så upplever man en idyll fast trafiken dundrar på bakom oss.
Vi vek av till vänster och gick ut på Lilla Hammars näs med det uttalade beslutet att vi denna gång skulle hinna ända ut på yttersta spetsen. Tidigare gånger har vi hittat på så många roliga äventyr att vi nödgats vända om innan målet uppnåtts. Idag hann vi ända fram!
Efter att ha krupit under taggtråden som avgränsar naturreservatet gick vi på den västra stranden. Vi hade sällskap med stora djur av släktet nötkreatur på behörigt avstånd. Vi traskade torrskodda på en upphöjd "platå". Fikade när vi var framme på "toppen" av näset.
Därefter försökte vi gå längs östra stranden av näset, men se där var det mycket blött. Fram och tillbaka gick färden. Vi hoppade och lade ut spänger, men snart fick vi ett brett vattendrag framför oss. Vi fick snällt följa det tillbaka till västra sidan av näset.
Vi klättrade över staketet denna gång, för de enorma djuren hade nu flyttat på sig. De ingav verkligen respekt.
På tillbakavägen tog vi en liten avstickare till en pytteliten hamn med några små kolonistugor. Genast kom ägaren av några av dem ner till oss. Nyfiken kanske? Han berättade lite om stugorna och deras historia.
Solen bröt fram ur molnen och fick oss att skåda ett nästan övernaturligt sken som gick från ett hål i molnen ner i vattnet. Ja, vad får man inte uppleva när man vandrar som vi.
Vid ett annat tillfälle lyste solen på husraden i Lilla Hammars "by" och fick dem att glöda. Ögonblicket efter var fenomenet borta. Kameran är ett härligt sätt att bevara synintrycken på färden.
Snart var vi tillbaka vid utgångspunkten.