Vandring 2/2009: 28 januari, Motionsrundan. 18 st. 10 km.
I dag den 28 januari på kungens namnsdag flaggade man överallt. Vi var 18 personer som påbörjade vandringen vid kommunhuset i Vellinge. Vi hade beslutat att prova den nyligen invigda 10-km-rundan, som löper i Vellinges utkanter runt hela samhället. Kartor hade vi till alla. Det fanns även små skyltar på stolpar där spåret bytte riktning.
När vi närmade oss Eskilstorps kyrka började vi diskutera huruvida vi besökt den någon gång eller inte. Mest inte. Det skulle vi råda bot på nu. Kyrkan var öppen till vårt förfogande. Kyrkvaktmästaren kom snart och berättade lite om kyrkan för oss. Vi tände ljus för våra anhöriga i ljusbäraren.
Det första vi såg vid entrén var den enorma kristallkronan. Den har sin egen historia. "Till invigningen 1874 skänkte Christoffer Olsson och hans maka en väldig kristallkrona. Enligt traditionen hade riksdagsmannen blivit så förtjust i ljuskronorna i Vita Havet på Kungliga slottet att han ville ge en likadan till hemkyrkan.”
Altartavlan är daterad år 1632. Att detta var på den danska tiden framgick tydligt. En häst (!) höll en dansk flagga på något sätt i hoven. Dopfunten är kyrkans äldsta inventarium. I den djupa stenbaljan sänkte man förr ner hela barnet vid dopet. När kyrkan återinvigdes år 1874 anskaffades ett dopfat av mässing och en mindre skål som placerades ovanpå baljan.
Altarmattan och antependiet vävdes 1936 av Märta Måås-Fjetterström. Hon har även gjort textiler som vi sett i V Ingelstads kyrka. Dessa båda kyrkor är två av sammanlagt nio i Vellinge-Månstorps församling. Den svårtydda texten invävd i antependiet lyder: “Herrens ord är en fast borg, den rättfärdige löper dit och varder beskärmad”. Delar av kyrkan är ända från 1100-talet. Den har rivits, byggts om och till flera gånger. Av den gamla kyrkan sparades endast tornet. Det byggdes dock till på höjden och försågs med trappgavlar vid restaureringen 1934. Allt detta och mycket till finns att läsa i skriften om Eskilstorps kyrka av Ernst Frostin.
Turen gick vidare, omväxlande bland villor och i grönområden. Jag tror att vi kunde urskilja åldern på de olika villaområdena. "Typiska 70-talshus", hördes t.ex. en kommentar. Överraskande var alla pilealléer och pilevallar som vi leddes genom. De var mycket vackra och "enormt" gamla, trodde vi. Ända tills vi fick veta att en pil sällan blir mer är 150 år gammal. Men innan dess blir den både urholkad och knotig. Att den trots det förblir stående länge till är ett mirakel.
Gussi och Anita ska snart bege sig på sportresa till Österrike. De tog tillfället i akt att träna i den stora backen öster om kyrkan och sprang både uppför och nerför till de övriga vandrarnas stora förtjusning. En grupp barn på promenad liksom vi tyckte att vi inte gick så snyggt som de, två och två. Vi rättade oss naturligtvis genast efter denna tillrättavisning och gick i armkrok tills det var dags för fikat. En lekplats inbjöd till social samvaro. Bänkar och bord dukades och köttbullsmackor o dyl inmundigades.
Vid Vargtorget inne i centrum gjorde vi ett stopp. Ulla berättade att hennes namne, konstnären Ulla Viotti där har skapat en oas av kolbränd lera. Muren runt platsen innehåller också bänkar i mjukt rundade former. Namnet Vargtorget kommer från kvarteret med samma namn. För att anknyta till djuret finns 80 tegelstenar med vargtassavtryck på parkeringsplatsen intill. Det är säkert kul att gå dit med barn och leta avtryck.
Vi var glada över att få se Vellinge ur nya vinklar. Jag gladde mig särskilt åt att gå genom grönområdet mellan motorvägen och Torsgården i södra Vellinge. På en slingrande stig kom vi snart till en stor gård, Slottegården, som låg där väldigt ensam utan någon jord alls att odla.
Den senare delen av vandringen bestod av en mycket snabb marsch. Det blir så ibland, söligt och snabbt om vartannat. Vi åkte med buss 182 kl. 8.41 till Vellinge och buss 100 kl. 12.17 från Vellinge ängar.