Vandring 7/2010: 28 april, Stilla flyter Don. 15 deltagare. 6 km.
Vi började dagens vandring vid Axeltofta gård öster om Kämpinge by. Bussen stannade vid lökodlingens gigantiska träbingar. Vid det här laget var de nog tomma, men när löken skördas står lökaromen stark vida omkring.
Jag har valt en bok med titeln Stilla flyter Don till dagens tema. Författaren Sjolochov är mest känd för denna roman i fyra band, som i den ryska realismens tradition kraftfullt och färgrikt skildrar kosacksamhällets sönderfall under revolution och inbördeskrig. Han blev nobelpristagare år 1965. Jag tänker inte läsa den här boken, men tycker den kan utgöra överskriften på vår vandring i dag. Stilla flyter ån, förlåt Don!
Ån som vi tidigare gått längs till källan vid Rängs Sand följde vi nu ända ut till Östersjöns steniga strand. Ägaren till Axeltofta hade inget namn på vattenflödet utan benämnde det kort och gott "diget". På rikssvenska blir det ungefär "diket". Det hade fram till år 1932 ingen kontakt med havet. Vintern detta år var ovanligt snörik och den kraftiga snösmältningen innebar omfattande översvämning i området. Detta kunde inte fortgå utan man beslöt att gräva "diget" vidare ut till stranden. Då bildades med tiden en liten ö av sten och grus utanför utflödet.
Tittar man noga efter ser man att det finns TVÅ öar i Östersjön mellan Skåre och Fredshög. Den ena är alltså naturlig medan den andra är byggd av Bo Herlöfsson på 50-talet. Han var 15 år och uppfinningsrik. Åkrarna var fulla av sten som behövde en slutförvaring. Vid lågvatten lastade han traktorn med stenen och körde den ut i vattnet. Nu är "skärgården" ett kärt tillhåll för sjöfågel. Vi såg svanar som låg på sina reden. Öns namn är Lillön.
Vi såg också dammen med en ö mitt i som även den är konstgjord. Dammen grävdes för att samla upp vatten för bevattning av åkrarna. Fåglar i mängd har upptäckt den och gjort den till sin hemvist.
På vår väg ut mot havet passerade vi Maglarps golfbana vid Lyckebo gård. Det var ingen som spelade på den vid denna tidiga morgontimme. Vi passerade alltså utan att störa någon spelare. Lite frestande var det att gå in på kaféet och beställa den berömda äppelpajen med vispgrädde. Men det får anstå till en annan gång. Nu skulle vi i stället hitta en plats i lä för västanvinden för att inta det medhavda kaffet.
Efter intressanta fågelstudier vid stranden fann vi den. Ett av de 1063 värnen i Per Albinlinjen passade perfekt. Här utspann sig ett samtal kring kriget som gjorde det nödvändigt att bygga en 500 kilometer lång försvarslinje längs hela Skånekusten och en bit in i Blekinge. Åse som är norska talade om sina barndomsminnen från den tiden. Det var en gripande berättelse.
Så gick färden vidare längs flintastranden. Vid lågvatten kan man se kalkberget gå i dagen. Kalken har använts bl.a. till att kalka husväggar. Nykalkade gårdar lyser fortfarande bländvita i vårsolen. Carin gav till ett rop av glädje när hon fann en stor bärnsten.
Det lilla skogspartiet norr om vägen blev nu föremål för vår upptäckarlust. Här gick vi bland vindpinade tallar längs kullar som mycket väl kunde vara rester av den gamla Järavallen. Fantasin flög iväg med oss tusentals år tillbaka i tiden.
Snart var vi framme i Skåre fiskeby. Vi gick genom den charmiga bebyggelsen till bussen som tog oss tillbaka till Höllviken.