Vandring 5/2010: 31 mars, Hallon och torr champagne. 20 deltagare. 13 km.
Dagens tema är titeln på en bok skriven av Agneta Wrangel Ekman. Det är en biografi om hennes liv som adelsdam, konstnär och mor till fyra söner med Hasse Ekman. Jag vet inte i vilken ordning hon själv skulle beskriva sina titlar. Jag valde den kronologiska.
Bussen gick tidigt iväg med oss denna härliga morgon. Ingen snö! Vår i luften. Redan kl 8.02 åkte vi alla 20 till Skegrie.
Vi följde ån, som vi tidigare stiftat bekantskap med. Den heter Albäcksån och rinner ut vid ... ja, just det, Albäck. Att Skåne är ett jordbrukslandskap blev vi väl medvetna om, nu om inte redan långt tidigare. Åkrar med svart jord, gårdar och stora jordbruksmaskiner såg vi varthelst vi såg.
Ån gjorde inte skäl för namnet "å". Den slingrade sig inte fram genom landskapet utan flöt rakt fram i mer eller mindre räta vinklar. Denna del av ån är grävd, sannolikt i en ägogräns, för att avleda vatten från åkrarna. Vattnet leds ut i den redan befintliga Albäcksån, som åtminstone i sista delen är den där slingrande ån som man vill se. En grävd å kallar lantbrukaren för ett dike. Kring detta dike finns en samfällighet med alla nyttjare som delägare. Man betalar en årlig avgift, vars storlek bestäms av den "båtnad" man har av diket.
En notis i SDS den 29 mars berättade att en intressegrupp kring en annan å, Tullstorpsån, fått EU-bidrag för att bl.a. låta ån återfå sitt slingrande, naturliga lopp. För oss har ån förstås ett större skönhetsvärde om den är slingrande, men det finns även andra skäl för att återskapa miljön.
Jag fick en närbild av en askknopp, nej, inte askkopp, det är det ingen som behöver. Askens knopp är tredelad och liknar en djurfot. Dess blad används också som djurfoder. Knoppen är svart, därför namnet Aska Svart i vår knoppbok. Asken är det träd som kortast tid av alla lövträd i Sverige har sin gröna skrud. "Den är kungen bland träd ... kommer sist och går först." Blomknopparna slår ut först, sedan följer bladknopparna. Men varför ser man så sällan blommande ask? Kanske för att den blommar först som 30-åring.
I den lilla byn Bodarp med egen kyrka och Bode hög gjorde vi halt. Där mötte oss Kerstin Biärsjö med öppna dörrar till det fina hallonkaféet enkom för oss, som hon sa, sina ambassadörer. "Jag räknar med att var och en av er tar med sig två nya gäster hit." Ja, det gör vi gärna. Kaffet var gott och "mors" hallonpaj med vispgrädde var utsökt. Snart är det dags för ny skörd av det vackert röda bäret, som i år för första gången får mogna i plasttunnlar. Det måste nämligen bli extra fina bär i år, för Kerstin ska representera Skåne vid prinsessbröllopet den 19 juni. Vilken ära!
Kerstin delar en annan ära med bl.a. två kändisar, nämligen Ingvar Kamprad och Carl-Jan Granqvist. De har tilldelats Lilla Sällskapets diplom. Lilla Sällskapet har till ändamål att vårda och främja den svenska matkulturen. Många andra utmärkelser har Kerstin fått. Titta här:
http://www.bodarpsgarden.com/category/utmarkelser/.
Jag vet att hon delar jobb och ära med sin man Johan, sina föräldrar och äldsta dotter Anna som driver kaféet.
En annan överraskning väntade förresten i kaféet, vår egen sommelier Peter, som hjälpte oss att fira Anitas 50:e vandring om än inte med "torr champagne", så i alla fall härligt pärlande vitt vin. Med hallon i glaset förhöjdes känslan av fest flera snäpp. Vad vore våra vandringar utan dessa festligheter?
Glada och förplägade gick vi vidare på små och ännu mindre vägar än åt höger, än åt vänster. Vi stannade ibland och tittade på vårens under. En gång var det snöklockor som tilldrog sig vårt intresse. Denna vackra vårblomma förekommer ofta förvildad i parker och skogar men härstammar från centrala Europa. Första gången den rapporterades i Sverige var 1774. Den växte då vilt i klosterträdgården i Vadstena. Nu frodades den ymnigt i en träddunge vid Rökulla gård.
Här är slutet på en dikt av Karl Fredrik Forsman om en liten snöklocka:
Från tufvan, där du spirar, du täljer utan ord, om segrar, kärlek firar, om oskulds makt på jord,
om längtan, som ur gruset besegrar köld och nöd, om tro och hopp på ljuset, som trotsar tid och död.
Läs hela dikten här: http://sv.wikisource.org/wiki/Liten_Snöklocka
Så småningom kom vi till Vellinge ängar, hållplatsen på motorvägen där bussarna går i skytteltrafik från Malmö till Näset och Trelleborg. Vid det laget var vi ganska blöta utanpå och inuti vilade fortfarande "Hallon och torr champagne".