Vandring 8/2012: 25 april. Kämpingeudden. 18 deltagare. 10 km.
Idag kom "äntligen" den dagen, den första och enda på 7 år och 134 gånger som - det regnade precis hela vandringen. Det har faktiskt inte hänt förut, tro det eller ej. Vi har haft alla sorters väder, behagligt och lite mindre behagligt, men aldrig ihållande regn. Trots att jag vid hemkomsten var blöt in på bara kroppen frös jag inte och det hoppas jag att ingen annan gjorde heller. Nya regnkläder står nu överst på min inköpslista. De gamla läcker uppenbarligen.
Vi började vandra efter en kort busstur till Axeltofta gård utanför Kämpinge by och Rängbågsbyn. Alla var färgglatt utrustade med allsköns regnskydd, Anita inte minst. Plötsligt stod den där, skånska flaggan, följd av den svenska, danska och finska, formade av de fantasirika äventyrsvandrarna. Det var nog ingen som bedrövades av det våta ovanifrån.
På Maglarps golfbana vid Lyckebo gård och B&B fanns många nyplanterade pilar. Flera stod på tur, med väl utvecklade rötter i det blöta "diget". Så fortplantas alltså detta träd som ger den tydliga karaktären åt det skånska landskapet. Sedan hamlas det efter några år och en knöl utvecklas i toppen. Stubbapilen är färdig!
I vårvärmen och dito -regnet var det många rara blommor som tittade upp ur gräset. Gullviva, viol, vårlök, rödplister med betoning på röd, tusensköna, både vit och rosa, maskros, gul som den frånvarande solen, samt välsmakande lomme, "sill och potatis" minns jag att vi som barn kallade den. Brännässlan blommade inte men lockade i alla fall till försiktig plockning. Nässelsoppa stod på menyn några timmar senare, skulle jag tro. Det är märkligt att man förundras lika mycket varje år över färg- och artrikedomen i naturen.
Vid stranden återsåg vi "storesten", stenblocket som utgör gränsen mellan Trelleborg och Vellinge, som var årets första udde. Över stock och sten längs stranden gick vi och utgjorde ett färggrant inslag för förbipasserande bilar. Alla vinkade glatt åt oss.
Vid Fredshögs fiskeläge var det fikapaus. Agneta bjöd runt på fin choklad och vi sjöng "Vi gratulera" för henne. Vi var redan ivriga att gå vidare. Det var nog inte bara jag som var blöt?
Det var en ny udde som stod i tur att kliva ut på. Inte var den stor men ändå ett tydligt avbrott på den jämna kusten, Kämpingeudden kallar vi den hädanefter. Här brukar fiskare stå ute i vattnet och kasta sina krokar för laxöringen. Dock inte denna dag.
Det var meningen att vi skulle beundra backsippans mångfald på strandängarna utmed skogen i bukten. De fanns där men de flesta hade stängt sina blåa klockor i regnet. Snart var vi i Kämpinge och Höllviken och dagens vandring var till ända.