Vandring 6/2005: 25 maj, Strandbaden – Ljunghusen – Höllviken. 8 deltagare. 15 km.
Vi tog buss 100 till Strandbaden kl 9.15. Strandbadens busshållplats är ändpunkten på linje 100 från Malmö över Vellinge ängar, Höllviken, Ljunghusen, Skanör och Falsterbo. Vid Strandbaden kan chauffören ta en paus. Man kan röka och gå på toaletten i lugn och ro. Sedan kör bussen tillbaka samma väg. Varje sådan enkelresa tar ca en timme. Buss 100 avgår ofta, minst en gång i halvtimmen från de olika hållplatserna längs vägen. Den är ett perfekt hjälpmedel för vår grupp. Vi kan gå av vid nästan varje hållplats och finna äventyr bakom knuten. Vi går en tur på kanske två eller tre timmar och ser bussen vänta på oss eller anlända inom rimlig tid. Tack så mycket, Skånetrafiken! Nu tror ni kanske att vi blir sponsrade! Nej, det blir vi inte, men det är en bra tanke! Vi får nog hålla på ett tag först.
Från Ålavägen kom vi till en vacker plats med mjuka mattor av ljung och gräs och många tallar som vuxit i underliga former. Vi hittade en vacker gammal trädstock som riktigt inbjöd till ett gruppfoto. (Jag tycker att det är roligt med gruppfoton om vi hittar en fin bakgrund, annars är det mest spontana snabba bilder jag tar.)
Snart var vi vid stranden som vi följde till reveln som sticker ut österut mot Ljunghusen. Den är nästan 1 km lång. Om man vill och kan tar man sig vadande över till den andra reveln. ”Det ska vi göra nå’n gång!”, var det någon som sa. (Se vandring 12/2006 och 13/2009). Men nu tog vi riktmärke mot Skanörs Ljung som finns innanför revlarna. Det råder beträdnadsförbud under tiden 1/4 - 15/7 på området närmast stranden under fåglarnas häckningsperiod. Vi höll oss en bra bit från strandkanten.
Det var soligt och klart väder. Jackorna åkte av. Vi gick över stegen in på golfbanan, där vi väluppfostrat gick i samlad tropp. Vid fiskebodarna tog vi fikapaus. Elsa berättade att hennes far varit fiskare och haft sin båt här. På den tiden fanns det inte några revlar utanför hoddorna. Man fiskade ål med ålbottengarn. Det var ett riktigt slitgöra att slå ner pålarna på hösten och ta upp dem på vintern. Garnen skulle tjäras för att vara slitstarka. Man fäste garnen i pålarna, som placerades ända inne från land flera hundra meter ut i havet. Fångsterna var ibland mycket stora. Rökt ål var då som nu en delikatess.
Mellan de vita badhytterna i Ljunghusen går det en mycket vacker stig. Så stod det på vägskylten: Allmänningsvägen. ”Här bor jag!”, sade Anita. ”Ni är välkomna in till mig.” Hon har en mycket spännande trädgård med många roliga och vackra detaljer. Sen kom hon ut med glas och flaskor. Om jag säger att Anita är munskänk, så kan alla säkert gissa vad hon bjöd på. Vi tackade för gästfriheten och fortsatte färden längs stranden till kanalen.
Kastanjernas jätteblommor fascinerade oss. Man tröttnar aldrig på årstidernas växlingar. Det är precis lagom långt mellan dem. Våren är bäst förstås. Det går bara alltför fort.
Vi gick över bron och tillbaka till cyklarna i Höllviken. Det kändes att vi gått långt denna gång. Hela 15 km.