Vandring 16/2010: 13 oktober. Höstlig kärlek. 21 deltagare. 8 km.
Ett förfluget löfte om en poetisk äventyrshöst har fått mig att läsa dikter. Till dagens vandring tycker jag att en dikt av Anders Österling kan passa. Dikten heter Tidigt och sent. Jag citerar tredje strofen:
Först när vi allt med höstlig kärlek bejaka,
lust och kval, gemenskap och ensamhet,
få vi till slut en skänk av kunskap tillbaka,
och besvikelse drabbar ej den som vet.
Träffas man vid Q8-macken finns det bara en väg att gå, när man redan varit på Lilla Hammars näs och Stora Hammars bronsåldershög. Västerut.
När vi kom till Halörs fiskeby gjorde vi en avstickare och träffade omedelbart på fiskaren och f.d. polismannen Lars. Han tog hand om oss och berättade om föreningens historia. Nästa gång, sa han, ska vi få lite mer, bl.a. rökt fisk, om vi bara talar om när vi kommer. Vi hör av oss, sa vi.
Så gick färden på Hjeltska promenaden längs väg 100 med sex majestätiska skulpturer i glänsande svart brons. Det är fem klassiska bilder av män, kvinnor och barn i olika situationer och skeenden på socklar i rödbrun flammad granit från Vånga. Konstnären är Gudmar Olovson. Bo Hjelt, som gett namn åt promenaden, har skänkt verken till kommunen. Det första konstverket är Kassandra av konstnären Peter Mandl. Den fanns sedan tidigare på plats vid stranden. Ja, det var en spännande vandring att se allt så nära. Diskussionen var högljudd och kommentarerna ibland skrattretande.
Vid kanalen mötte oss en båt av stort format. Det var Sjöfartsverkets arbetsfartyg, Scandica, som kom seglande så vackert genom dimman. Denna båt ansvarar bl.a. för utprickningen (alla vet väl vad det betyder?) på syd- och västkusten.
Efter en stund gick vi in i skogen. Vi gladde oss åt att den fortfarande finns kvar och tycks så förbli. När vi gick i motljuset såg vi ibland nästan trollska vyer, jag vet inte om det syns på bilderna.
Stridsvagnshindren vid Falsterbokanalen och annorstädes står kvar sedan andra världskriget som i ett friluftsmuseum. Man kan inte gärna frakta bort dem eller förstöra dem. De passar helt enkelt in här. Till evig tid. De kallas draktänder på grund av sin form. Kanalen byggdes mitt under brinnande krig och blev välbefäst. Det var en känslig plats ur försvarssynpunkt.
I denna fridfulla idyll (med undantag av draktänderna) finns mossor och lavar. Mjuka och idylliska. Renlaven är grå och oväntat mjuk. Det är i torkat tillstånd som den är hård och torr. Vad skiljer en lav från mossa? Jo, så här är det. Mossorna sprider sig med sporer från sporhus. Det gröna på mossan är generation ett. Nästa generation producerar sporer. Glasklart, eller hur? Lavarna är en svamp och en alg i ett slags samboskap. Algerna bygger kolhydrater, svampen suger upp vatten. Enkelt uttryckt. Renlaven innehåller ca 90 % kolhydrater och 5 % protein. Vill man kan man blanda den i salladen eller i bröddegen.
Nere vid stranden blev vi varse att sommarens strandliv fortsätter. Det är underbart att se att somliga trotsar kylan. Alldeles nakna till och med efter en sittning i den vedeldade bastun.
Efter några hundra meters vandring bland tången på stranden vek vi av upp över sanddynerna rakt in i en trädgård där det stod dukat för oss. Vi var väntade.
Renée hälsade oss välkomna att gå runt i hennes och makens fina idyll. Här fanns allt för den kräsne. Damm, rinnande vatten, exotiska växter, kryddgård, bänkar och pumpor, vi nalkas ju den tiden. Vi kunde gott och väl föreställa oss en sommars blomprakt. Vi kommer tillbaka!
Barbro bjöd oss till serveringen av pärlande drycker och tilltugg. Hon är äventyrsvandrare nummer 12 som nu passerat 50-gångerssträcket. Maken serverade med finess. Vandringsledaren tackade för gästfriheten och trakteringen. Det är inte säkert att hon fick alla bokstäverna på rätt plats!
Mätta och glada efter smörgås och kaffe gick vi vidare genom Höllviken till utgångspunkten. På vägen gick vi igenom Fritidsvägens kvarter. Det finns en "hemlig" skogsväg mellan gatorna. Området var en gång Höllvikens campingplats mitt i byn. Efter flera somrar av i grannars tycke alltför livligt campingliv beslöt kommunen att köpa området och i stället hyra ut tomter till fritidsbebyggelse. Året var 1957. Trettiosex år senare anses området så värdefullt att man överger planerna att använda marken till daghem mm. Man tillät i stället mindre tillbyggnader och åretruntboende. Lycklig den som bor i denna idyll!
Efterhand som vi passerade i närheten av vandrarnas hem, troppade de av en efter en liksom titeln på en känd Agatha Christieroman. Minst tio vandrare var ännu kvar och kunde krama varandra till avsked vid macken.