Vandring 18/2008: 19 november, Snarringe - Hammarlöv - Trelleborg. 13 st. 11 km.
I dag var det 13 vandrare som kl 8.08 gick på buss 100 till Vellinge ängar. Där bytte vi till buss 181 och gick av i Skegrie vid Snarringevägen. Snarringe var länge en by som inte fanns. Nu har man äntligen fått en skylt med namnet Snarringe på. Man hinner knappt passera den förrän det står en till på andra sidan vägen. Så är man ute ur den lilla 55-personersbyn. Precis där finns det en stor idrottsplats. Skegries nio fotbollslag tränas här. Trelleborgsrevyn 2005 hette "Charmören från Snarringe" för ortsnamnet låter onekligen kul, bättre än t.ex. Gislöv. Man tror att Snarringe från början är ett lokalt öknamn. (Trelleborgs Allehanda)
Närbelägna Solgården har många stora växthus. Vi frågade vad man odlar. Julstjärnor, var svaret. Kan det löna sig, undrade vi. Jodå, odlar man 250.000 stycken så blir det ekonomi i det. Har man sedan pelargoner och vårblommor så går det ihop. Företagaren, Håkan Wallin, var nominerad till Årets företagare i Trelleborg. Vi inbjöds att beskåda ett hav av julstjärnor. "Julstjärnan föds i Etiopien, rotas i Tyskland och blommar i Sverige. Blomman är två veckor när den kommer från Tyskland. Det är på drivhuset Solgården i Snarringe som den går in i förädlingens sista steg. Efter ungefär åtta veckor skeppas den ut till människor över hela landet."
Vi gick en liten avstickare till Snarringedösen, som är en dubbeldös, en av några få i Skåne. På stenarna finns mängder av små gropar, som kallas skålgropar. Det är ett slags hällristningar från bronsåldern, som även finns på berghällar. Deras funktion är inte klarlagd. De kan vara tecken på fruktbarhetsdyrkan men kan också ha samband med dödskult. I folktron kallades de för älvkvarnar, eftersom man trodde att älvorna malde sin säd i dessa små kvarnar. Det finns mycket mer att säga om detta intressanta fenomen.
Vi hade ett litet "forskningsobjekt" i trädet med de egendomliga frukterna, som sysselsatte oss en stund. Det i övrigt kala trädet såg på håll ut som om det var fullt av hängande fladdermöss. Mössen var anhopningar av bruna frukter, som skidor. Den pragmatiska Inga-Lill letade under trädet efter nedfallna löv. Det var asklöv! Asken kan vara både en- och tvåkönad, dvs. vissa exemplar är enkönade medan andra är tvåkönade. Det förklarar varför en ask i vinterdräkt helt kan sakna frukter medan andra är fullkomligt översållade. På vår fortsatta vandring fick vi detta bekräftat. De stod sida vid sida längs Klörupsvägen i Trelleborg.
Frukterna, "fladdermössen" är vingade nötter som sitter länge kvar på trädet och fälls först långt in på vintern. Askens hårda elastiska virke är en av de bästa trädsorterna i de skandinaviska skogarna. Man tillverkar bl.a. åror av virket. Asklöv var förr i tiden viktigt som vinterfoder åt kreaturen. Jag tänker ofta på detta samband när jag tittar på askens vinterknoppar. De liknar djurklövar. Löven fälls ibland redan i augusti. "Asken är kungen bland träd, kommer sist och går först".
Ett annat uttryck som står i boken Skogens träd och buskar i färg lyder så här: "Springer Ask før Eg giver sommeren bleg (mycket sol), springer Eg før Ask giver sommeren vask (mycket regn)". Man kan alltså förutsäga sommarens väder genom att studera askens och ekens lövsprickning. Det återstår att se.
Den fyrlängade gården Axatorp hade vi fått tillåtelse att bese på nära håll. Den flyttades ut från Hammarlöv vid enskiftet i början av 1800-talet och har renoverats pietetsfullt. Det låter så enkelt när man säger att gårdarna flyttades. Hur gjorde man? Byggdes gården exakt lika den som låg i byn, sten för sten? Det måste vara liktydigt med att bygga nytt med delvis gammalt material. Är det någon som vet?
Det bar vidare till Bokenäsgården. Där fick vi sitta i konsthallen och dricka medhavt kaffe. Under tiden fick vi oss till livs gårdens historia. Britt-Marie Aulin-Tonning, själv konstnär, berättade levande om sin roll i bildandet av Kulturföreningen Bokenäs Konsthall. Man kan deltaga i målarkurser här, sova och äta. Snart ska man även kunna gå på fest och teater i logen.
Vi tackade och gick vidare till Hammarlöv. Kyrkan med det runda tornet fick vi nöja oss med att betrakta från utsidan denna gång. Jag varnar er alla, jag kommer att göra fler vandringar från Skegrie till Trelleborg. Det finns flera alternativa vägar som lockar en Äventyrare! Då ska vi även försöka göra ett besök i kyrkan.
I Västra Vemmerlöv kom Ann-Sofies man, Tommy, i bil. I bakluckan hade han fullt med stickade mössor i fantastiska färger och mönster. Det är en annan Tommys hustru som stickat dem. Han skänker dem nu till oss vandrare. Ni som inte var med kan säkert få del av mössgåvan en annan gång. Vi vinkade adjö till Ann-Sofie och gick vidare prydda med nya varma yllemössor. De blev genast satta på prov för under den följande timmen kom det väntade regnet i strida strömmar från ovan. Vad gjorde väl det? På med regnkläderna bara.
Vi gick längs järnvägen mot Trelleborg. Där såg vi den välkända skylten Skytts Vemmerlöv som vi sett åtskilliga gånger från tågfönstret när det begav sig. I Trelleborg gick vi genom Norra kyrkogården. Här står Axel Ebbes verk, Invalidmonumentet, som invigdes 1926 till minne av de 118 krigsinvalider som aldrig kom hem och som begravdes här. Vid monumentet låg det en fräsch bukett blommor med de tyska färgerna i bandet. Kanske ligger det alltid en sådan blombukett här.
Nu räckte det väl med upplevelser denna dag? Nej, Lena tryckte på en knapp på katolska kyrkans vägg. En dörr öppnades och vi steg in och såg oss storögt omkring i den vackert utsmyckade kyrkan. Några personer kom och undrade om vi ville ha en rundvisning. Nej inte nu, men annan gång vill vi gärna det. Kyrkan ligger nära Trelleborg Övre. Några av oss avslutade besöket i Trelleborg med att inhandla grönsaker på torget. 12.50 avgick buss 182 till Höllviken.