Vandring 20/2013: 20 november. Prästens lilla råka. 20 deltagare. 9 km.
När vi stigit av bussen i Mellangrevie var det inte långt till den gamla prästgården. På trappan stod redan Catharina och välkomnade oss. Hon bor där sedan 25 år med sin familj.
Hon förstod redan från början att hon skulle dela tillvaron med hundratals svarta fåglar av rasen Corvus frugilegus, råkfåglar. Det var inte så kul för hon led av fågelfobi. (Vi såg en enda fågel som satt alldeles för högt uppe i trädet för att få ett bra foto, men jag visar det ändå.)
Råkungen Kajsa Kavat botade henne eller kanske de botade varandra. Kajsa blev också av med rädslan och respekten för ett enda exemplar av arten homo sapiens, dvs Catharina. Skämt åsido, ålande på magen tog hon sig fram till fågelungen som ramlat ur boet och som var dömd att svälta ihjäl. Ungar som hamnat på marken nedanför bona 20 till 30 meter ovanför kan nämligen inte hämtas tillbaka av föräldrarna.
Kattmat fick Kajsa att växa till vuxen fågel så att hon kunde följa med flyttsträcket söderut på hösten. Följande vår kom hon tillbaka, flög rakt in i prästgårdsparken och satte sig på axeln på den förvånade och glada Catharina. Många andra fina historier fick vi berättade för oss om denna intelligenta fågel, råkan, som lär vara klokare än människoapan!
Vilket är då det stora trädet som växer i trädgården? Jo, det kunde vi trädkännare svara på. Det är en lind. Frukten avslöjade det. Knoppen också. I vår trädbok kallas den för Linda Rödvante. Knoppen är rödaktig och ser ut som en tumvante.
Ut genom den gamla järngrinden gick vi fram till den vackra tegelkyrkan med det egendomliga taket. Vi satte sedan full fart på landsvägen tills värmen steg innanför kläderna. Höstens tecken syntes överallt.
Så rätt som det var stod det Ingrids ateljé på en skylt. Där brann det marschaller och dörren var öppen. Vi var väntade och välkomnades.
Precis 20 stolar fanns det i den lilla butiken och termosarna åkte fram.
Så fick vi höra Ingrids historia. Byggnaden var tidigare en kennel. Maken snickrade, Ingrid inredde. Så flyttades butiken i Trelleborg hit ut på landet. Här kan man köpa tyg och garn i många kulörer, lära sig sy och sticka. Och mycket annat.
Nu var det Eskilstorps by som var nästa mål. Det är alltid lika trevligt att komma vandrande in i den. Den vita kyrkan, de trånga gränderna, de små husen. Ett egendomligt fenomen såg vi på kyrkogården. Två träd av samma art, lindar, där det ena hade fått höstfärger medan det andra hade kvar sin sommardräkt.
Genom en vägtunnel, ett bostadskvarter, en ny vägtunnel, så stod vi snart och väntade på bussen vid Vellinge ängar.