Vandring 3/2019: 13 februari. Skåre och Karl XII. 22 deltagare. 10 km.
Vi åkte buss till Axeltofta kl 8.50. Så gick vi österut till ån utan namn. Agneta citerar dock lokalbefolkningen: ”Store Groven”. Ja, nog är den en grävd grop alltid. Spikrak på sina ställen. Nu också rensad på gyttja och vattenälskande växter. Vattnet kan nu åter obehindrat flyta ut i Östersjön, förhoppningsvis utan gödningsämnen som fastnat i gräsytorna runt omkring, precis som man planerat när man avstått från att odla på dem.
Något som också rensats upp ur diket är tusentals golfbollar, både märkta och omärkta. Golfbanan strax intill finns inte längre men bollarna finns kvar. Än så länge! Golfarna bland oss plockade med sig så många de kunde. Kanske återvänder de senare nu när man vet var de finns.
Vi avvek från Store groven ett tag för att gå upp på Lyckeboåsen. Den är en lämning från inlandsisens dagar, en rest av en kalkrik torr grusås med intressant flora, en s k stäppartad torräng, för att citera Trelleborgs kulturmiljöplan 2010. Jag fortsätter: ”Här växer bl a den fridlysta gullvivan och klintsnyltroten. Åsen är en viktig tillflyktsplats för flora och fauna i det intensivt uppodlade landskapet.”
Kanske vi återvänder för att njuta av gullvivorna. Den sällsynta klintsnyltroten kan också vara intressant att beskåda, men knappast vacker. Den blommar i juni-juli. Passa på då!
Snart var vi framme vid Groven igen. Vi följde den ända ut till Östersjön och följde stranden ett tag. Vid ”lantborgen” gick vi igen över landsvägen och kom till en hög med stenar i många storlekar, de flesta så stora och tunga att man inte skulle kunna ta dem med sig för att t ex pryda trädgården med. Vi gissade att det är stenar som man grävt upp från åkern. Man har ju läst om smålandsböndernas slit med de steniga åkerlapparna. Det kom ständigt upp nya stenar ur jorden. Vi tror att det är frosten som åstadkommer denna ”växt”.
Carl von Linné skriver om den lilla ”åsen” ovanför skogspartiet och kallar den lantborgen. ”Lantborg som var något högre än själva landet utsträckte sig efter havsstranden ifrån Trelleborg till Fredshöga.” Vi säger ibland Litorinavallen. Denna vall formades för ca 7.000 år sedan när vattenytan låg betydligt högre än idag. Själva vallen består av sand och sten som vågorna kastat upp. Ja, detta är några fakta som jag snappat upp. Det finns mycket mer att läsa om man vill fördjupa sig. Även om landhöjningen i södra Skåne efter istiden är mycket liten, ca 1 mm per år, blir den efter tusentals år ansenlig.
Så närmade vi oss Skåre och letade oss fram till hamnen genom trånga gränder. De små husen är oregelbundet placerade och har kvar sin gamla och charmiga karaktär. Det var kaffedags efter att vi hade gått nästan precis halva dagsetappen. I båtklubbens hus satt vi skyddade från den tilltagande vinden.
Om det varit vindstilla kunde vi suttit på den vackert snickrade dassabänken belägen … var annars? Bakom dasset förstås. Skåreborna har humor, det framgick också av skylten som visade vägen till bänken med texten ” Dassavy”.
Vi passerade denna gång Skåre Skansar utan att kliva upp på dem. De är ett historiskt minnesmärke som troligen började uppföras på 1600-talet och fullbordades under Karl XII:s tid. Där växer ängsvårlök, backsippa och hedblomster, fast inte just nu. Jag uppmanar alla till besök med barn och barnbarn i detta fantastiska område under årets sommarmånader när floran är som vackrast. Skansanläggningen är en av många skansar som uppfördes genom Magnus Stenbocks försorg till skydd mot Skånes fiende, dansken. Egentligen påbörjades byggnationen redan på den danska tiden, fast då som skydd mot svenskarna. Här på Skåre finns nämligen en naturlig landstigningspunkt som Karl XII och hans besättning säkert kände till.
Kung Karl XII förknippar vi med Skåre. 1715 var han på väg hem till Sverige efter vistelsen i Bender. Minnesmärket över denna händelse kikade vi på. Det är stenar som placerats på den plats man först trodde att kungen kom i land på. Den första stenen var enligt Carl von Linné manshög och fanns där redan vid hans skånska resa 1749 och även före kungens ankomst, antagligen som ett sjömärke på en vacker plats. Ett större monument uppfördes lite senare, så nu pryder stenarna ett inhägnat område på Trelleborgs golfbana.
Fast det var förstås inte här kungen landsteg utan längre västerut, vid det som idag är Skåre hamn. Skåre Byalag har satt upp en plakett på byalagets lilla hodda på hamnen.
I juli 2015 firades 300-årsminnet av landstigningen med buller och bång. Karoliner marscherade, musikkåren spelade, sill stektes, kaffe serverades och mycket annat kul hände denna soliga dag. Över 1.500 besökare förgyllde dagen.
Vårt Linnéår förde oss till Stavstensmonumentet på golfbanan. Här berättade Agneta vad Skåre Byalags Hans Janstad skrivit om landstigningen i boken ”Skåre - då och nu” utgiven av Skåre Byalag. I sin Skånska resa beräknade Linné avståndet från monumentet till stranden till 215 meter. Jag stegade sträckan och fick det till 150 meter. På den rostiga skylten kunde vi (knappast) läsa att kungen gick till fots till Trelleborg. Det ska vi också göra idag! Så det så!
Det var lågvatten idag så man såg alla stenarna på bottnen och förstod att det verkligen inte går att gå iland på den här stranden. Alla de stora stenar som Linné beskriver i sin Skånska resa går inte att identifiera idag. Mycket märkligt för stenarna flyttar inte på sig i första taget.
Vi stötte på flera golfare som hade trotsat blåsten. De vinkade glatt till oss så vi behövde verkligen inte känna att vi störde dem där vi knatade runt i spridda skurar. Blåst, ja, vi hade för det mesta vinden i ryggen. Då känns den inte så mycket. I övrigt var det inte så kallt, så vi var mycket nöjda allesammans och tyckte som vanligt att vi hade ”tur” med vädret.
I Albäck såg vi ett kärt och välkommet vårtecken. Det var en hasselbuske med tusentals hängen. Varför blir man lika glad varje vår när man ser dessa gula dallrande hanhängen? På Stavstensvägens hållplats Drivgarnet inväntade vi buss nr 1 som skulle ta oss en bit för vidare befordran till Höllviken med buss 181 vid Lavettvägen kl 13.09. Så var dagens vandring slut.