Vandring 2/2020: 29 januari. Fest på Sibylla. 24 deltagare. 12 km.
Nytt år, ny termin och nya väderleksrapporter. I dag var det västliga vindar och tidvis sol. Vi träffades i Kämpinge och vandrade på markvägen förbi hönsfarmen över landsvägen, under taggtråden och in i det lilla skogspartiet. Dit har vi gått en gång tidigare och glatt oss åt den fina miljön där. Mjuka tassemarker och lite kuperat.
Över vad som kan vara resterna av Litorinavallen längs Östersjön tog vi oss ut på ängen förbi Fredshögs hoddor. Den halvt igenvuxna stigen längs havet var småpotatis för oss Äventyrare. Det gällde bara att se var vi satte fötterna. Stenar, gräs och tång. Natur med andra ord!
Vid ”långa bordet” vid Fredshögs gård vilade vi oss och kom ihåg när vi satt bänkade där i höstas. Då var det ”skål” för vandringsledarens 300:e vandring. Nu var det bara några vattenklunkar i struparna, sedan bar det vidare i hästhagens lättgångna grässtigar. Lena hittade strandfynd som vanligt.
Vid taggtråden i kommungränsen till Trelleborg blev det inte stopp, för här hade Agneta nyligen gått med ”inneskor” en kväll på hemväg. ”Här är framkomligt!” Det var det verkligen även om den första biten såg krånglig ut. Snart var det en tydlig stig där Skårebor promenerat med barn och hund åtskilliga gånger. Så är det oftast längs Skånes kuster, det vet jag som vandrat på dem. Där folk bor längs kusten, där finns det alltid upptrampade stigar!
I Skåre såg vi oss om efter ett bra fikaställe i lä för västvinden. Snabbt möblerade vi om i hamnen. Bord och bänkar flyttade till små fikagrupper. Allt återställdes naturligtvis efteråt.
Så bar det vidare till Skåre Skansar. De förtjänar en egen berättelse, fastän de redan fått en sådan vid några av våra vandringar. (Se vandring 5/2006 och 15/2008!) Vi klättrade över den numera obefintliga stättan och gick upp på vallen med god utsikt över försvarsinstallationen från 1700-talet. Agneta, Skårebo sedan barndomen hade mycket att förtälja om Karl XII som landsteg på Skåre efter krigandet i bl.a. Ryssland och Turkiet.
Han och flera andra insåg hur utsatt Sverige var för hämndaktioner från de nygamla fienderna, en landstigning befarades just här. Även flera andra platser i Skåne var lätta att intaga från kusten. Magnus Stenbock är det namn som förknippas med anläggningarna. Nu byggdes skansar med bröstvärn, palissader, vallgravar och redutter på dessa utsatta ställen. Simrishamn, Ystad, Skåre, Lilla Hammar, Malmö, Barsebäck, Landskrona, Ålabodarna, Rydebäck, Råå, Helsingborg, Viken, Höganäs och Mölle, ja, det var lika bra att räkna upp dem alla. Kanske jag ändå glömt någon.
Det är uppenbart att det var invasion från Danmark man fruktade mest. Mycket riktigt så kom det första anfallet därifrån. En armé på 15000 man landsteg vid Råå 1709, återerövrade först stora delar av Skåne men blev till slut besegrade. Skåre har tack och lov inte fått någon fiendepåhälsning under alla århundraden.
Vi stannade och funderade över hur långt man från detta upphöjda ställe kan se. Ibland syns Møns klint i fjärran men enligt väderkunniga Marianne är det en ”inversion” och inte som i dagligt tal sägs en hägring. Jordens klotform omöjliggör en sikt på 40 km, ända till Møn. Ändå ser vi den ibland!
Marianne förklarade: Hägring eller luftspegling är ett begrepp inom fysiken som innebär att en bild upstår när ljusstrålar från ett föremål bryts i gränssnittet mellan varm och kall luft. Ljuset bryts uppåt. Inversion är en meteorologisk term som säger att temperaturen stiger med höjden (i stället för att avta) och då bryts ljuset på ett speciellt sätt och man kan se föremål som man egentligen inte skulle kunna se. Ljuset bryts då nedåt.
Marianne berättade vidare om en annan historia om jordens rundning. Antag att man spänner en lina mellan Askersund och Jönköping i ytnivå, 150 km lång. Var skulle linans mittpunkt hamna? Svar: ca 440 meter ner i djupet (så djupt är det dock inte i Vättern). Kul! En annan rolig sak är att bestämma avståndet till den linje som vi kallar horisonten. Den är inte alls så långt borta som vi tror.
Avståndet till horisonten = 3,6 gånger roten ur ögats höjd över havsnivån.
Fulla av vetenskapliga fakta vandrade vi vidare till Maglarps kyrkogrund. I snabb takt gick vi sedan vidare till Maglarpsrondellens hållplats dit vi kom i god tid före bussens avgång.
Vi samlades utanför Sibyllas bar och samtalade i små grupper. Så upptäckte vi att flera personer saknades där. Jag gick in på baren och fann till min förvåning att där satt de, med Sibyllatacos framför sig, friterade lökringar, kycklingvingar och pommes! Karin satt i mitten och njöt i fulla drag. Nästa gång, sa hon, gör vi det här allihop! Bussen kom och vi tågade ombord med våra nya biljettappar.