Vandring 13/2008: 10 september, Falsterbo - Skanör. 12 st. 4 km.
Vi var 12 deltagare som steg på bussen längs vägen till Strandbaden.
Det var fint väder fast inte soligt. Vi slog genast in på Päronträdsvägen, som går parallellt med Strandbadsvägen. Trafiken på den hörde vi men såg den inte. Vi är nära trafik och bebyggelse var vi än rör oss i kommunen, men ändå kan vi finna vägen till naturen. Det gjorde vi i dag. Äng och skog.
Det berömda päronträdet blev fridlyst 1946. Det vi ser i dag är antal rotskott. Ett enda päron såg vi på trädet, men flera låg på marken och Gussi plockade upp ett. Hon varnades från att äta det. Vi befarade att det bar på samma förtrollning som trädet. En skomakare bodde nämligen i päronträdet. Man kunde sätta sina trasiga skor under trädet vid midnatt uttalande en besvärjelse. På morgonen var de lagade. Men skomakaren tyckte inte om att man skojade med honom. Då kunde det hända tråkiga saker. Man fick inte heller skada trädet. I dag blir det dagsböter men förr medförde det sjukdom och förskräckelse.
Vi kom till Skanörs Ljung och platsen för ivriga fågelskådare. Den var tom för tillfället och det var synd, för åtskilliga rovfåglar cirklade runt på termiker. Vi hade gärna velat veta namnet på dem. Vi lade märke till aspens löv och kom att tala om liknelser och metaforer med anknytning till naturen. Man kan ibland "darra som ett aspelöv". Varför darrar asplöven mer än andra löv? Vi studerade ett löv och såg att anledningen var att skaftet är tillplattat vinkelrätt mot bladskivan. Detta uttryck är ett exempel på en liknelse. En metafor saknar ordet "som".
På smala grusstigar vandrade vi genom skogen i Falsterbo vång. Efter kafferast gick vi över Malmövägen in i Skanörs stadspark, fortfarande på smala grusvägar. Vi följde nästan hela tiden tångvallarna, som var mer eller mindre eroderade. I stadsparken iakttog vi flera växtfenomen. Det var björnbärssnår överallt. Det fanns både söta och sura bär, men också blad med många olika former.
På http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/rubus/rubufru.html hittar man alla arterna av björnbär. Det är inte så konstigt att vi såg stor skillnad på dem vi stötte på.
Vi såg också flera praktexemplar av ek. Hela Näset var en gång täckt av ekskogar, som höggs ner till båtbyggnation och bränsle. Den största eken vi såg hade blad som saknade skaft. Ollonen däremot hade långa skaft. Denna art heter ek eller skogsek, ibland sommarek. Kärt barn har många namn (en metafor?). Längre bort stod en rödek. Bladen är mycket vackra med spetsiga flikar. De är långskaftade och skiftar i rött på hösten. Bergekens blad har ett tydligt skaft medan ollonet saknar skaft. Kan man verkligen komma ihåg detta? Kort och långt, långt och kort? Bergek och ek bildar hybridformer där de växer tillsammans, så det är inte lätt att skilja dem åt.
Vid huset Per i Vången stannade vi igen och betraktade det stora fikonträdet. Det har legat en kyrka i närheten. Några stenar på platsen lär ha varit en del av kyrkobygget. Vi beundrade även hela det gamla huset, Skanörs äldsta. Det är sagolikt vackert.
Så träffade vi igen mannen med knävelborrarna (se vandring 9/2007). Han underhöll oss en stund med historier om djur och natur. Han upplyste oss dessutom om att trädet i närheten inte var en äkta kastanj, som vi gissat på, utan ett valnötsträd. Mycket intressant.
Nu var vi nära vår favorithållplats, Stefan Löfvings väg, så vi stegade dit. Snart kom bussen. Trots alla stopp och samtal hade vi gått 4 km.