Vandring 7/2021: 14 april. Scillan blommar. 22 deltagare. 9 km.
Blåsigt och kallt var det idag, så vi valde att gå bland träd och hus.
I Kämpinge hittade vi in på ridstigen till Lyckan. Den fina markeringen som fanns tidigare är nu borta. Mycket riktigt, Ridstigsföreningen är avregistrerad sedan några år tillbaka.
Men stigen finns kvar! Den har vi gått på många gånger. Den 700 meter långa, smala, spikraka stigen har på båda sidor åkrar och ängar.
Ibland ser vi rådjur där, ibland harar. De är faktiskt ganska lika varandra på håll när de flyr från oss, tro’t eller ej. Det är nog löpstilen och den vita fläcken i baken. Denna gång såg vi varken det ena eller andra. Men vi såg en glada glida över oss! Alltid något.
Framme vid Lyckan fortsatte vi på ridstigen med skogen på högra sidan. Det är ingen stor ”skog” men har många gläntor som bjuder in till en skogspromenad. Ganska snart är man ute på andra sidan men här i Skåne får man inte vara kräsen. Vi fortsatte dock och gick till höger in på Lyckans väg och vidare på Ängsvägen, en liten extrarunda bland kvarvarande sommarstugor och nybyggda hus i varierande storlek.
Jag tycker inte om murgrönans sätt att erövra annan vegetation. Här såg vi ett groteskt exempel på ett intrång på en tall. Trädet kommer nog snart att ge upp. Det finns ingen möjlighet att förhindra det. Murgrönan letar sig in i trädstammen och får sin näring därifrån. Detta har jag sett med egna ögon när jag försökt riva loss en planta. Det går inte. Plantera inte murgröna, det är min uppriktiga maning! Växten kommer att ta över växligheten om vi inte hindrar det. Jag har sett exempel på detta på Bornholm. Gröna skogar mitt i vintern!
Så var vi åter ute på Lyckans väg och korsade Räng Sandsvägen och kom in på Hövdingevägen och Nordmannavägen. Jag skriver vägnamnen för jag tycker att de klingar så fint och det kan vara ett bra sätt att minnas vandringen i detalj.
Överallt såg vi små blåa blommor översvämma gräsmattor och trädgårdar. Scilla, sa alla. Ja visst det är blommor ur scillasläktet, blåstjärnor. Tittar man närmare på dem ser man att det är åtminstone tre olika arter som vi ser. De snarlika namnen gör det svårt att minnas dem. Det är lika bra att kalla dem alla för scilla men ändå studera dem närmare och se skillnaderna.
Lägg speciellt märke till att vissa har ”dekorativa” blåa ståndarknappar. Vårstjärna har inga ståndarknappar och är öppen och ljusblå.
En vacker blomma som jag tog en närbild av är en släkting, porslinshyacint. Den har samma blåa rygglinje som scillorna.
Åt höger gick nu en stig in på ett större gräsbevuxet område med lekplats och bänkar. ”Här har vi varit förr!”, hördes röster. Ja, så sent som den 2 februari i år. Då passade vi på att fika här och det gjorde vi idag också. Rastade, vilade och fikade på bekväma sittplatser.
Jag lovade den gången att förklara bakgrunden till ett annat gatunamn, som vi såg nyss på en skylt, Väringavägen. Det står väldigt mycket om ”väringar” på internet, som alla intresserade kan läsa själva. Jag skriver i stället det som står i Nordisk Familjebok, upplaga 1952. Väringar var nordmän, mest svenskar, som kom över Ryssland. De blev sedan livvakter till den bysantinske kejsaren. Sedan kom ordet att bli namn på vikingar som for österut.
Detta historiska namn var inget vi funderade över när vi intog vårt medhavda förmiddagsmål på gungbräden och rutschkanor. Det var mycket annat som diskuterades. T.ex. så fint att man vid den omfattande nybyggnationen på det här området hade lämnat en så här stor yta avsedd för lek och rekreation.
På Krukmakarestigen såg vi inga krukor men många trevliga hus. Så kom vi in på en ny stig i ett smalt öppet område med stora hängpilar. Vi gick in mellan de nybyggda husen, ut på ett nytt gräsområde, nästan större än det förra, med två stora dagvattendammar.
Rakt österut finns ett dike som vi sedan följde och så småningom kom vi till Räng Sandsvägen igen. På vägar och mysiga stigar genom Rängbågsbyn letade vi oss fram till cykelvägen som tog oss till Norrjevägen och tillbaka till Kämpinge. Norrje, har det månne med norr att göra? Kanske betyder det ”åt norrhållet”. Så resonerade vi i alla fall kring detta besynnerliga namn.