Vandring 14/2008: 24 september, Foteviken. 16 st. 6 km.
Vandringen började direkt vid busstationen i Höllviken kl 9.15. 16 glada vandrare gick på gamla banvallen genom bostadsområdet österut. Ann-Sofie berättade lite om historien kring nybyggnationen på gamla idrottsparken. De fina "höghusen" har en vidunderlig utsikt över Öresund och solnedgångarna under större delen av året. Alla är inte så positiva över kommunens planer att bygga nya hus på "ponnytomten" vid Q8. Särskilt inte de som bott i närheten länge.
Vi gick under väg 100 i riktning mot Halörs Fritidsfiskareförenings fiskehoddor. Där var det febril aktivitet med att renovera taket på ett av det små husen. Det är bäst att hålla dem i stånd. Det förpliktar att äga hus som fått kommunens första stadsbildspris. Året var 1993 och hoddorna och tomten var nyinvigda. Bryggan är också uppfräschad, ja, rentav nästan nybyggd. På varje planka står sponsorns namn. Men vem är Tuttan?
Vi kunde gå på stranden hela vägen till Friluftsfrämjandets hus. Det var lågvatten, men stenar och tång gjorde ändå vandringen en aning riskabel. Alla klarade sig lyckligtvis, vilket Gussi utropade vid klättringen på stenarna: "Detta är ingenting för gamla käringar!" Vi trodde att vi kunde gå rakt igenom vikingabyn liksom flera gånger tidigare. Stranden nedanför den är nämligen endast för vikingar, dvs unga modiga män. Men ganska snart blev vi hänvisade ner till stranden i alla fall. Någon entréavgift hade vi ju inte tänkt att betala. Nåväl, allt avlöpte på bästa sätt. Vi fann den vackra marviolen, som lyste blålila. Vi smakade på den. Aha, senap! Jättegott!
När vi kom till den svarta ensamma fiskehoddan med blåa knutar tog ägaren, Lars-Erik Larsson, emot oss, vår gamle vän skulle vi faktiskt kunna säga. Det var tredje gången vi träffade honom. Den här gången hade han tid med oss (han var förberedd). Han berättade om de delikata tångräkorna, om fisket förr i tiden, om "tsunamin" den 14 januari 1993, när allt slogs sönder som fanns på "breplassen", hoddan, båtar mm.
Vi följde med honom hem till båtbyggarverkstaden där båtar byggts under många år. Nu var det som ett museum med en mängd gamla verktyg. Fast en sak passade inte in. Dragspelet. Snart nog tog han det i famnen och bar ut i solskenet, där vi bänkat oss i gräset. Kaffe och Ålfiskarens vals ihop är inte dumt! Snart följde många andra örhängen, Thore Skogmans, Edvard Perssons, Calle Jularbos m.fl. Han gissade att flera av oss redan hört honom spela på Ängavallen. "Tur att du inte sa pensionärsföreningen!" Hördes en replik.
Tiden gick och snart var det dags att ta farväl. Vi återvände mot Höllviken. Först gjorde vi ett besök i grönsaksboden som "alltid" är öppen, enligt ägaren, Bodil Danielsson. Flera av oss bar med sig blomkål och tomater den sista biten till bussen och hem till grytorna. 6 km hann vi säkert med att vandra denna gång!