Vandring 3/2005: 13 april, Skanörs norra revel. 5 deltagare. 7 km.
Vi tog buss 100 till Skanörs centrum och sneddade över Flommen till hamnen. Sedan gick färden längs badhytterna, förbi sjömärket ut på Skanörs norra revel. Vi visste att fågelskyddet redan trätt i kraft den 1 april, så vi hade inga förhoppningar om att kunna gå ända ut på toppen.
Reveln bildas av sand som flyttar på sig med hjälp av vatten och vind, liksom den mer berömda Måkläppen. Det är helt tydligt att en avsevärd påbyggnad skett under de senaste åren. Det ser man om man jämför med en karta som endast är ca 15 år gammal med verkligheten. Reveln når nu längre norrut än Knösen gör på ”fastlandet”, vilket den inte på långa när gör på kartan. Det är mycket intressant, tycker jag.
Ett vrak hade flutit i land under stormen i januari. Det läste vi om i tidningen. Detta skulle vi inte få se, för det var beläget längst ut på toppen. Vi var överens om att göra om besöket senare och försöka hitta det. (Se vandring 8/2005!) Men vi såg den vackra stranden med fina sandformationer. Halvvägs ut på reveln stod skyltarna med beträdnadsförbudet, som varar från 1 april ända till den 15 juli. Där fick vi vända åter.
In mot ”fastlandet” kunde vi se Knösen och Knösagården. Hela bukten mellan reveln och Knösen var full av snövit sand. Det var nästan som en öken. Vattenståndet var mycket lågt. Vi kunde också skåda Skanörs kyrka ur olika synvinklar, vilket gladde fotografen särskilt. På återvägen såg vi en stor groda som vi trodde var en sällsynt en. Det visade sig emellertid att den var en alldeles vanlig padda, bufo bufo, enligt Jan-Åke Hillarp.
Om man ska gå ut på norra reveln får man förbereda sig på en enahanda tur under minst en timmes tid. Enahanda är förstås inte liktydigt med enformig. Det är inte alls enformigt. Det finns hela tiden spännande saker att iaktta, sandens konstnärliga formationer har jag redan nämnt. Olika föremål flyter iland, bärnsten, tång och stenar kan den intresserade undersöka närmare, även vrakdelar som kan vara av hög ålder. Blickar man ut över horisonten kan man vid klart väder se Öresundsbron. Den tycks belägen på helt fel plats. Det är perspektivet som förbluffar.
Vi gick samma väg tillbaka till Skanörs centrum, där bussen dök upp inom kort. Nu var jag klar över att jag skulle fortsätta med vandringarna. Dagens deltagare, varav Elsa var med för första gången, lovade komma med igen. Vi skulle hålla kontakt på moderna människors vis – med e-post. Jag skickar ut en kallelse med tid och plats. Deltagaren svarar: kommer / kommer ej. Snabbt och lätt!