Vandring 5/2012: 14 mars. Fest i möllan. 19 deltagare. 13 km.
Först var det en bussresa några kilometer från Höllviken till Kungstorp. I busskuren sjöngs det och hurrades för lilla mig, som hade födelsedag. Jag visste inte att någon visste. Men ingen annan än jag visste vad som väntade i möllan.
Vi gick förbi vår vän majsodlarens skylt och mindes höstens trevliga besök hos honom. Det är roligt att vi får sådan respons hos personer vi vill besöka och intervjua om deras verksamhet. Det är också spännande att det finns så många intressanta entreprenörer i vår närhet.
Vi vek av till vänster och kom in på en väg med enormt stora stubbar efter fällda träd, förmodligen för åtskilliga år sedan. Vi gissade att de var bland de första sjuka almarna som fick fällas. Stubballén ledde först till en mindre gård och sedan upp på en liten ås.
Det tegelklädda huset var försett med en dekoration längs med taket, som en korsordslösare genast benämnde "gesims". Gussi ringde hem till maken, arkitekten, och fick en uttömmande förklaring på begreppet, som jag bara delvis återger här: ett listverk som bl.a. avdelar en byggnads fasad horisontellt mellan våningarna och kan som här vara utskjutande.
Vi studerade en stor kastanj intill gården. Knopparna var enorma och klibbiga, förmodligen trädvärldens största. Så kom vi upp på åsen som inte har något namn på kartan. Vi namngav den genast, Kungstorpsåsen. Den var högre och längre än man upplever när man färdas förbi den på väg 100 i full fart. Härifrån såg vi åsens fortsättning på andra sidan motortrafikleden. Den har kanske blivit delad när järnvägen och sedermera väg 100 byggdes. Gruset i den har säkert kommit väl till pass i andra sammanhang.
Vad är en rullstensås och vad är en horst, undrade vi. En horst har uppstått genom en förskjutning längs förkastningar så att områdena på ömse sidor om horsten har sjunkit ner och horsten alltså har skjutits uppåt. Områdena som sjunkit ner benämns gravsänkor. En rullstensås är ett resultat av inlandsisens smältning. Stenar, grus och sand har storlekssorterats och avlagrats. Brunkebergsåsen är en känd rullstensås.
De flesta av Skånes åsar är horster. Linderödsåsen är störst, Romeleåsen sydligast och Söderåsen är högst, hela 212 m.ö.h. Nävlingeåsen är ett annat exempel. Kåsebergaåsen benämns som en isavlagring.
Från toppen av Kungstorpsåsen såg vi alla vindmöllorna i Öresund lysa vitt i solskenet. En diskussion utbröt om vindmöllans kanske ringa tillskott till dagens stora energibehov. Kostnaden för tillverkning och skrotning av möllan är eventuellt inte medräknad i miljöberäkningen. Snart ska vi besöka en mölla från förr. Då kanske samtalet tar en annan vändning.
Vi traskade vidare, kom väldigt nära väg 100, för att omedelbart avlägsna oss i riktning mot en damm med en brygga och en ö. Vi spanade efter tussilagon som växer här men det fanns inte minsta spår efter detta vårtecken.
Däremot hörde vi ett annat, tranornas alldeles speciella ljud. Här är en bild från förra året. De ville inte låta sig fångas i kameran idag. Vad är det egentligen som låter vid tranornas flykt och varför? Efterforskning och egna iakttagelser ger vid handen att det är strupljud som används för kommunikation: "Nu är det din tur att flyga först i plogen!" ”Vänta på mig jag orkar inte mer!” Rätta mig om jag har fel!
Klibbalarna längs grusvägen hade hängen färdiga att avge sitt frömjöl till kommande generationer.
Snart var vi inne i Norra Håslövs by. Den har en välbevarad bebyggelse av gårdar och gatehus. Byn genljöd av barns glada skratt och rop. Det var rast i byskolan som har elever från förskoleklass till årskurs 3.
Vid den gamla stubbamöllan gömde sig dagens överraskning. Champagne för födelsegrisen och hennes äventyrsvandrare. Vi tackar maken för det! Möllemannen Lennart tog oss upp i möllan i omgångar och berättade dess historia som börjar för mer än 250 år sedan. Här maldes mjölet för bönderna i trakten med hjälp av vindens rörelseenergi. En liten energiinsats kanhända men ack så nödvändig. Håslövs mölla ägs och förvaltas av Skytts härads hembygdsförening.
Vägen hem var lång och rask. Vi hann se det stora hasselbeståndet vid Sandeplan. Man fick gå nära för att njuta av de röda spröda märkena i honhängena, slarvigt benämnda hasselns blommor. Genom villaområden kom vi snart till Höllviken och cyklarna. Bussen tog hem de långväga gästerna.