Vandring 10/2021: 3 juni. Gökotta. 16 deltagare. 10 km.
Dagens vandring kallar vi Gökotta för vi träffas tidigt när göken brukar höras. Vi ser ut en backe eller höjd i naturen. Hittills har vi hittat olika höjder men nu börjar de ta slut här i det platta landskapet. Höjden idag är en konstgjord sådan på Sandeplansområdet. Den blev till när man projekterade för den nya stora villabebyggelsen. Den och många andra liknande backar har kommit att glädja många barn vintertid när snön klär dem i vitt. Då åker pulkorna fram! Men nu är det vår och nästan sommar och allt är mycket grönt.
Till i onsdags ordinarie vandringsdag utlovades regn och stark vind så jag ställde in vandringen. Det visade sig emellertid att regnet uteblev men inte vinden. Jag såg i stället ut dagen idag den 3 juni till vårt vandringsäventyr. Vädret var mycket snällt mot oss denna gång. Vi är inte så kinkiga egentligen när det gäller väder, vi är rustade för både regn, vind och kyla. Men just idag skulle vi ju sitta på en hög kulle, lyssna på göken och kanske ha med en egen gök i ryggsäcken om den skulle utebli. Det är ju så vi har genomfört vår gökotta traditionellt varje år.
Vi började i Kämpinge och gick på Norrjevägen norrut. Där såg vi de många vackra blommande vitoxlarna, planterade för att hålla hastigheten nere, dvs nästan mitt i vägen. En enda lupin blommade i vägkanten. Den anses invasiv men här var den ståtlig och vacker i all sin ensamhet.
En kastanj ståtade också med vita blommor.
Rapsen på fältet fullbordade naturens skönhet.
Så kom vi till backen från ”baksidan”. Alla blev överraskade efter att de bestigit höjden och kommit upp på toppen. Där skådade de ut över trädgårdarna och landskapet med Stora Hammars gamla vita kyrka i fonden.
Vi lyssnade efter göken. Jag tror att vi hörde en långt bort. För säkerhets skull tog vi fram våra egna gökar och sjöng en mycket snäll snapsvisa ur Tinas boxares visbok. ”Droppar faller lätt uti vårens dar. Droppar titt och tätt vi tillsammans tar. Vi tar en för far å sedan en för mor å så en droppe för lille lillebror.” Ni kan själva gissa melodien!
Nu började det att klia på ben och rumpa. Flera av oss satt mitt i en myrväg och blev attackerade. Vi gav oss av tidigare än vi önskat. Men vi hade ju njutit av den storartade utsikten tillräckligt för denna gång. Allt är så vackert grönt.
Gertrud blir alltid bra på bild, se bara på denna!
Vi stannade vid Anitas hus på V Lindviksvägen. Om vi varit här i maj skulle vi fått se hennes fem rosenapelträd ståta med blommor, men nu berättade hon i stället om den fantastiska kortvariga blomningen. Nästa år kanske.
Vi kom i stället att prata om diverse viktiga saker i livet. Det Tina berättar om här kan endast den med rymligt minne komma ihåg. Jag tror att det handlade om guld och silver.
Vi gick vidare på en känd stig genom skogen, över den forna tennisbanan och genom ett nytt litet skogsparti ut på Kronodalsvägen. Innan vi gick in på cykelbanan stannade vi vid en mystisk växt i korsningen mellan Grenvägen och Stenbocks väg. Den heter piper auritum examinerad enligt alla konstens regler, Googles sökmotor. Skriv till mig om jag har fel.
Så kom vi snart till stranden och gick på cykelvägen tillbaka till cyklarna och bilarna i Kämpinge.