Vandring 8/2015: 22 april. Längsta pileallén. 18 deltagare. 10 km.
Sveriges längsta pileallé finns längs den 5 km långa cykelleden från Tygelsjö till Hyllie. Den gör visserligen ett kort uppehåll när motorvägen korsar Tygelsjöstigen vid Bunkeflo efter 3 km. Men sedan fortsätter den ytterligare 2 km. Det finns en lång pileallé vid Stångby som gör anspråk på att vara längst. Vid min mätning visade den sig vara 1,5 km, alltså klart distanserad.
Pilen är dagens gröda på Söderslätt även om man inte kan förtära den, om man inte är ett djur förstås. Fåren älskar de färska bladen.
Pilar började planteras i Skåne under 1600-talet. Tidvis har det funnits kungliga påbud om planteringen. Pilen hindrade jorderosion samt gav bränsle och foder samt byggmaterial åt korsvirkeshus. Under 1900-talet har många pilevallar gått förlorade.
Vid våra vandringar har vi lagt märke till många nyplanterade pilevallar och pilealléer så en förändring är på gång. EU har nämligen lämnat bidrag till att få kunskap om pilens kulturhistoria och att plantera och underhålla nya alléer.
Vi började dagens vandring med att handla bröd hos Björns konditori i Tygelsjö. Det danska fullkornsbrödet hade en strykande åtgång. Jag hade beställt ett antal i förväg, så det blev några över till andra kunder.
Längs den spikraka pileallén funderade vi på hur det såg ut där för 50 år sedan. Då gick tåget där mellan Malmö Södervärn förbi Vellinge, Höllviken och Skanör ända till Falsterbo. Jag försökte räkna ut hur många pilar som planterats här. Efter kontrollräkning kom vi fram till att det var 900 pilar.
Förra gången vi gick här var nästan på dagen för sju år sedan. Läs gärna den berättelsen här på hemsidan, nr 8/2008. Det blommade nu samma gula blommor, kabbleka, tussilago och svalört. Men en ny växt hade gjort sitt intåg. Den var verkligen inte gul men att döma av vissa omdömen ... ful! Tittar man närmare på den kan man inte hålla med. Den är släkt med tussilago. Efter blomningen växer de stora rabarberlika bladen ut. De kan nog kallas fula. Namnet på växten är kanske ännu fulare. Pestskråp! Den infördes som läkeväxt till Sverige av munkar på 1300-talet. Roten användes mot sår och kramper.
Liksom vid förra gångens vandring gjorde vi en avstickare till byn Skumparp. Där erinrade sig Tina att hon hade en kär släkting boende på en gård i byn. Hon skyndade sig före oss andra för att fråga om vi kunde få lov att fika i hans trädgård. Innan hon gav sig av passade vi på att ta en gruppbild framför den roliga varningen för gående och truckar.
Naturligtvis fick vi ockupera kusinens trädgård. Där talade vi bland annat om plastens nedskräpning av världshaven. Vi enades om att lägga all plast i återvinningen.
Vi kom snart tillbaka till pileallén, Sveriges längsta (enligt mig). Genom Bunkeflo förde den oss. Vacker kyrka och vackra hus såg vi där. Mindre vackert var det på byggarbetsplatsen Hyllie. Blir det färdigbyggt i vår livstid? Usch, vilken hemsk tanke!
En byggare satt och grillade sin lunch och ville bjuda oss om han bara haft nog med korvar. Vilket trevligt möte mitt i cementen!
Så kom vi till Lindeborgstorget och dagens mål, Sankt Mikaels kyrka i Kulladals församling invigd 1978. ”Från torget med dess stenbeläggning blickar man in mot huvudingången, där byggnaden välkomnande sträcker ut sina armar.” Där stod Marie Wetterlin och sträckte ut sina armar välkomnande mot oss alla 18.
Hon berättade om kyrkan och sitt arbete som församlingspedagog. Hon är liksom de flesta av oss bosatt i Höllviken. Allt i kyrkan är oerhört vackert och sevärt. Jag kan inte beskriva det, det måste ses och upplevas. Gör det!
Nu återstod hemfärden med Hylliebussen 300. Men först en trevlig vandring genom Lindeborgs bostadshus och alléer.