"Jag bor vid ett rastställe"
av Hjalmar Gullberg
Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomslutet:
En utsträckt hand av vildros och susande gräs
som öppnar eller knyter sig. Här är slutet
på kartan över landet, ett yttersta näs.
Ett rastställe också för människan att bad
och bo vid men anlagt för högre bruk än så.
Ty över mitt huvud är byggd en autostrada,
en resväg till södern, den äldsta i det blå.
De höstliga fågelsträckens väg, om våren
den eviga återkomstens. Nedåtvänd
är rastställets båge som rör vid rosensnåren,
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.
En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång.
Jag bor under vägen som går till paradiset.
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.