Vandring 16/2008: 22 oktober, Sjöhult - Almaregården i Kämpinge. 18 st. 7 km.
I dag tog vi buss 182 till Sjöhults hållplats före Skåre. Vi började vandringen med att gå rakt genom Sjöhultsgården. Det kändes som hemfridsbrott. Vi skyndade oss förbi. Vi kom snart till det första av de fem vindkraftverken som står på rad och snurrar. Det är en mycket mäktig syn när man kommer nära. Och de hörs också! Oavsett vad man tycker om företeelsen är det en vacker syn, de gigantiska moderna möllorna på ena sidan av den lilla grusvägen och på andra sidan en gammeldags pilevall. Detta motiv har uppmärksammats i Wallanderfilmen Mastermind, som nyligen visades på Danmarks TV.
Vi lade märke till de stora fälten med en gulblommande växt. Vad var det för slags gröda? Vi skulle snart på ett roligt sätt få veta namnet och historien bakom. Vi kom fram till åsen längs vägen, som skulle erbjuda lä för den sydvästliga vinden under kaffestunden. Då ser vi en traktor stanna ute på fältet. Föraren kommer fram till oss. Han är så nyfiken så han nästan spricker. Är vi kontrollanter från Hushållningssällskapet? Vad gör vi där? Han får snart reda på det. Vi berättar för bonden att vi ofta möter herrar på våra vandringar, män som arbetar med något handfast. "Möter vi en kvinna, är hon oftast ute med hunden!" utbrister Monika.
Vi passar på att fråga om den gula växten. Då får vi en intressant redogörelse. Det är senap! Den utgör ett led i en ekologisk odling av sockerbetor. På senapen bor en liten rackare som heter betcystnematod. När man klipper ner senapen, vilket bonden, Jan, gör just i dag, dör nematoden. Nästa år ska han odla sockerbetor på jorden och slipper då en del av det elände som nematoden åstadkommer på betans rötter. Betcystnematoden är gul och ser ut som en minicitron.
Efter dessa lärda ting går vi vidare och hittar fläder med svarta bär. Det är nog vanlig svartfläder, sambucus nigra, fastän den inte har den typiska odören. Bären är svarta. Den giftiga druvflädern har röda bär. Ett par jeans som fladdrade i en pil får någon deltagare att undra om vi går en konstrunda med spännande installationer. Hade vi inte nyss druckit kaffe hade vi nog kastat längtansfulla blickar på kaféet vid Maglarps golfbana. Där finns det äpplekaka och vispgrädde som heter duga.
Vi gick förbi den mycket stora anläggningen Almhaga Grönsaker på Skegrievägen. Trots att man har nybyggda hallar, byggs det en ny stor hall. Här odlas lök. Den skördade löken ligger i mängder av luftiga trälådor och torkar och väntar på att få komma inomhus. Bönderna runtomkring har arrenderat ut mark till Almhaga. På marken ligger fina lökar kvar, som man tappat i hanteringen. Man skulle önska att "glanering" var tillåten i Sverige liksom i Frankrike. Där går folk ut på markerna och plockar frukt och grönsaker som blivit liggande. Tänk så mycket som går till spillo. Den härliga lökdoften följde oss en bit på vägen.
Hur går det till att odla lök? Man frösår för att få fram sättlök. 10 % av produktionen på Almhaga är sättlök. Den metoden är ett komplement för att att komma igång med lökförsäljningen i början av augusti. Resterande odling är frösådd lök som är mer lagringsduglig.
På Kämpingegården har man stor produktion av annat, nämligen får. Hundratals får tittade nyfiket på oss när vi stegade fram längs staketet som skiljde dem från rapsodlingen. Vi kom fram till en väg som troligen byggts för att försörja en 3G-mast. De två röda husen intill var ordentligt tillbommade. Längs vägen växer hagtornsträd som nu var fulla av stora, vackert vinröda bär. Vi repeterade vad vi lärt oss om skillnaden mellan hagtornens tornar och t.ex. björnbärens taggar. Allt är väl taggar? Jo, men tornarna är en del av växtens ved, medan taggar sitter mer eller mindre löst och går att bryta loss.
Nu var det Elsas tur att firas, 50 gånger har hon gått med Äventyrsvandrarna. Det anstår en sådan meriterad vandrare att bjuda på champagne (eller liknande). Det gjorde hon med besked. Almaregårdens Peter och Christina hade dukat fram flaskor och glas och ... en sabel! Peter berättade för oss om champagne och sabrering. Napoleons soldater gjorde det och firade med champagnen när man vann slaget och tröstade sig när man förlorade det. Peter högg "huvudet" av flaskan och så firade vi Elsa. Peter berättade också om deras lyckade satsning på olivträd. Folk på Näset älskar helt enkelt olivträd. Nästa projekt är att försöka få det stora experimentträdet att överleva en svensk vinter. Vi önskar dem lycka till! Vi fick också höra om Almaregårdens historia och makarnas förverkligade dröm om en annorlunda växtbutik i gården nära havet, al mare, Almaregården.
Tack, Els