Vandring 3/2023: 1 mars. Ängarundan. 19 deltagare. 9 km.
Många av oss tog bussen till Dalaro hållplats. Där stod redan ännu fler och väntade på oss. Nu gav vi oss av, alla 19 vandrare norrut till Vellinge väster, där vi svängde västerut. Det var lite dimmigt och vi hade först den svaga vinden mot oss. Vårkänslan fanns dock, kunde det vara dofterna?
Vi gick till Kronan och gick in i området. Många trevliga hus och trädgårdar mötte oss. Men var fanns alla människor? Hur tar de sig till jobbet och skolan, undrade vi? Bil förstås och skolskjuts. Vi gick ut ur området ut på landsvägen.
Så kom vi till en å med en grön grässida. Frestelsen var stor redan hos mig, rekognoseraren, i förrgår då jag föll för den. Vi hoppade alltså ner på gräset, för nu visste jag vad som väntade oss i andra änden. ”Äventyret”, sa jag som jag gör när det är något extra svårt. Jo, dagens äventyr, var en brant nergång för backen som omger skjutbanan bakom hörnet. Det gick galant för alla.
Så kom vi ut på den grusade landsvägen igen. Vid gården med den fantastiska stengärdsgården växer ett träd som i dimman var väldigt imponerande Det är en ask, som känns igen på de kvarvarande hängena.
Stengärdsgården består av stenar som är staplade på varandra. De kallas ibland för kallmur eftersom den inte har något murbruk. Fördelarna med den är att den kan stå i flera hundra år med ringa underhåll och så blir man av med stenarna från åkern och får en praktisk mur. Nackdelarna är förstås att det är ett slitsamt arbete att bygga den och att det tar lång tid.
Där mötte vi en vacker dam som jag trodde var Li, hönsmadammen som bor längre fram och som jag tänkt få en pratstund med. Vi har redan träffat henne för fyra år sedan. ”Nej”, sa hon, ”jag är hennes syster!” Snart träffade vi systern, Li Clase…
...med alla de vackra hönsen och den ståtliga tuppen. Äggproduktionen hade inte kommit igång än. ”Hönskycklingarna säger ifrån att de vill vänta.” Ja, Li förstår väl kackelspråket. ”Men kom gärna senare när de väntat färdigt!”
Vi kom sedan förbi en hästgård med ponnyhästar som sprang runt runt som konditionsträning. Såg inte så kul ut.
Snart var vi framme vid stugan där vi brukar rasta. Solen sken och vi njöt.
Så anträdde vi återfärden. Vid vinkelgenomgången var det brant och lerigt. Jag var nog den ende som fick hjälpas nerför. Trångt var det med ryggsäcken kvar på ryggen. Så var vi ute på ängen. Tusenskönorna lyste med sin frånvaro. De finns snart i just tusental på de fuktiga solbelysta ängarna.
Vi hade blivit lovade att få gå genom en grind som annars är låst. Det var svårt att hitta den för vi var fullt upptagna med att se var vi skulle sätta fötterna i den våta delvis översvämmade marken. Ett tu tre var vi framme vid en annan vinkelgenomgång och jag förstod att vi hade gått förbi den öppna grinden. Synd för bonden hade varit vänlig att låsa upp den för oss.
Ganska blöta om skorna och fötterna gick vi sedan på grusvägen som ledde oss till Dalaro hållplats där bussen snart stannade och hämtade upp oss.
Vi var nöjda att vi fått en 9 km lång vandring i ett tidigt vårväder, där solen lyste på oss mesta tiden. Vi ses om fjorton dagar!