Vandring 11/2014: 8-12 juni. Bornholm. 8 deltagare. 80 km.
Åtta förväntansfulla äventyrsvandrare möttes vid färjan i Ystad för färd över Östersjön till Bornholms Rønne.
Vi checkade in på Det lille hotell i centrum. Där fanns det ett stort hjärta. Vi var välkomna att duka upp egna måltider både inomhus och på gården. Det blev en sådan måltid sista kvällen med överdådig buffé. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. En välkomstdrink på den lilla bakgården inledde fem dagars äventyrligheter på Bornholm.
Först skulle vi hitta någonstans att dricka kaffe. På en liten gata stod Lis och sopade trottoaren. Det hade jag gjort upp med henne men det visste ingen annan.
Hon bjöd oss in i sin trädgård och jag tackade ja. Nej, så kan du inte göra, sa Anita. Jodå, det kunde jag förstås. Anita gav med sig. Vi fick äta en härlig bornholmsk hvedebrød ungefär som kanelbulle fast i en bakform utan kanel men med kardemumma och russin. Till det en gammal Bornholmslikör, hønnusyp. (Recepten är här.) Kaffe till dessa godsaker förstås.
Nu sade Lis att hon ville visa oss runt i Rønne. Det tog två timmar att göra den rundvandringen och då hade vi fått oss öns hela historia till livs. Inklusive mordet på den svenske guvernören Johan Printzensköld år 1658. Platsen är utmärkt med en sten mitt i en gatukorsning. I freden i Roskilde fick ju Sverige Skånelandskapen och Bornholm. Printzensköld blev illa omtyckt på grund av utskrivningar av krigsfolk. Den 8 december tog det alltså slut. Bornholm kom tillbaka till Danmark 1660.
Gata upp och gata ner, överallt gamla hus med historia, som jag skam till sägandes inte minns nu. Men vi gladde oss mycket just då.
När vi kom tillbaka till huset på Bagergade bjöd Lis oss till ett tjusigt middagsbord som antagligen maken Per hade lagt sista handen vid. Här är recepten på salladerna och peston som erbjöds till det länge ugnsbakade köttet.
Nästa morgon gav vi oss iväg på vårt första vandringsäventyr på Kyststien. (Lis kom till hotellet med dagens lunchpaket. Hon hade också köpt klippekorten till alla bussresorna.) Bussen gick till Hasle och vandring påbörjades norrut. Vi gick genom vacker natur nära stranden hela tiden. Det började lite farligt på en stenig strand. Hur skulle vi klara det? Så ropade Eva: Här kan vi klättra upp! Och klättring blev det. Fråga Elsa vad hon tyckte om det!
Jons kapel var häftigt. Vi räknade trappstegen men vem kan komma ihåg det stora antalet nu? 200? I Hammershus närhet gick vi på cykelstigen till Allinge. Där väntade en restaurang med lax och annat gott. Därifrån tog vi bussen till Rønne.
Nästa morgon tog bussen oss tillbaka till Allinge. Där fann vi en bekant som berättade om sitt liv i Allinge. Huset som Ulla Mester och maken bodde i hade många vinklar och vrår som vi sakkunnigt inspekterade. Hennes svenska var felfri. Skola och sjuksköterskeutbildning i Skåne hade satt sina spår.
Styrkta av cider påbörjade vi vandringen mot Gudhjem. I Tejns hamn fann vi ett jättebord där vi dukade upp vår picknicklunch, inköpt för nästan inga pengar alls i Allinge.
Naturen längs Kyststien är betagande. Klippor och åter klippor. Puh! Som tur var hittade vi det berömda konstmuseet vid Helligdomsklipperne. Där fick vi komma in på kaféet utan att betala inträde och njuta av kaffe och glass. Vi tror att besökarna svek museet i det enastående vackra vädret. Man var förstås glad att vi ville fika där när ingen annan gjorde det.
Framme i det vackra Gudhjem avgick snart en buss till Rønne. Ett glas øl smakade bra när vi väntade. Gertrud ville visa oss var hon tillbringat många somrar med sin halvdanske make. Det blev tyvärr inte möjlighet till det. Nästa gång? Framme i Rønne hittade vi direkt en pizzeria som precis skulle stänga. Vi fick ändå våra pizzor fast i olika omgångar och några nästan inte alls.
På onsdagen åkte vi buss till Neksø, staden där Martin Andersen Nexø slog sig ner och skrev Pelle Erövraren. På turistbyrån inhämtade vi information. Väderleksutsikterna för dagen var inte de bästa.
Vi vandrade norrut över böljande ängar. Precis komna till Aarsdale kom de första stänken från ovan. Påpassligt nog fanns det precis där ett silde røgeri, där vi kunde köpa rökta fiskar av olika slag och ett gott øl.
På med regnkläderna och vidare i den sköna naturen. Efter en stund kunde vi ta av oss de färgrika plastsakerna. Då kom vi till en plats i regnbågens alla färger, Hullehavn.
Vi närmade oss Svaneke. Fastän planerna var annorledes bestämde vi oss för att ta en tidigare buss tillbaka till Rønne. Vädret var inte det bästa för att fortsätta och vi trodde att vi kunde hitta på trevliga saker i Rønne.
Sagt och gjort, snart satt vi på bussen, fick se den berömda rundkyrkan i Østerlars från bussfönstret. Framme i Rønne gjorde vi de inköp som behövdes för att ställa till med den buffé som nämndes i början av berättelsen.
Nu krockade våra förehavanden med det enorma arrangemang som tilldrog sig de närmaste dagarna på Bornholm, Folkemødet, en dansk kopia av Almedalsveckan med över 20.000 deltagare. Vi hade sett alla förberedelserna och tälten i Allinge, där det hela skulle utspelas. Några deltagare bodde på samma hotell som vi, vår sista natt och deras första. Vi hade dukat upp till buffé och de skulle se på TV i samma rum. Tack vare vår diplomati avlöpte det hela smidigt. Vi njöt av vår buffé och de fick se på de politiska talen på TV.
Vår sista dag blev också vår väninna Lis avsked till oss. Vi bad att få ställa vårt bagage hos henne före resan med færgen till Ystad. Då sa hon att hon ville visa oss svenskehusene i Rønne. Svenskehusene?
När Tyskland kapitulerade den i maj 1945 var Bornholm liksom övriga Danmark ockuperat sedan länge. Tyskarna på Bornholm ville inte lämna ön. Sovjet förvarnade då att Bornholm skulle bombas för att tyskarna skulle ge sig. Rønne och Neksø utsattes för ett massivt bombardemang. Befolkningen var förvarnad så endast tio öbor dog.
Många bostäder förstördes. Sverige erbjöd ett stort antal hus som skeppades till Rønne. Efter stor tvekan godtog bornholmarna dessa trähus som avvek från de traditionella hus man ville bo i. Lis kunde visa oss till ett sådant svenskhus som hennes egen son nu bor i. Husen är belägna i ett område som har blivit mycket populärt. Vi såg gator som Skanörsvägen och Malmövägen.
Det dröjde nästan ett helt år innan Sovjets styrkor lämnade Bornholm. Man trodde kanske att man kunde få behålla ön, som onekligen har ett strategiskt läge. Jag tror att soldaterna levde ett ganska behagligt liv de här elva månaderna. De hade kanske inte något att återvända till efter krigets fasor i deras hemland. Lis visade oss böcker med texter och bilder från den tiden.
Nu var det bara att gå till färjan för att anträda hemfärden. Vi tackade Lis och Per för den fantastiska gästfrihet de visat oss.
Det är egentligen inte så mycket att skriva om själva vandrandet, det vet envar vandrare som läser detta. Det är steg på steg på steg. I mitt fall 133.333 stycken. Tusentals intryck förstås, som är svåra att beskriva. Bilderna får tala för sig själva. Här är endast beskrivet en del av det som gjorde stort intryck vid sidan om, som gästfriheten och svenskehusene med deras historia.