Vandring 4/2025: 26 februari. Litteraturen ligger på lut i V Värlinge. 14 deltagare. 7 km.
Litteraturen, ja, vad menar jag med det? Bok 1, Åminne av Sven Delblanc, Bok 2, Stubbapilen av Berndt Fribing och Bok 3, Kristina Lavransdotter av Sigrid Undset. Först några ord om vädret. Det var disigt på morgonen men milt och vindstilla.
Vi tar det i tur och ordning.
Turen började med en bussfärd från Höllviken till Skegrie, där vi steg av vid E6:ans hållplats vid just E6. En cykelväg ledde oss till en väg norrut längs Albäcksån. Det var här tankarna väcktes hos några av oss som förutom är medlemmar i vandringsgruppen också deltar i bokklubben Eklatanterna sedan över 35 år. Namnet är värt en berättelse i sig.
Veckans bokval nr 1 heter alltså Sven Delblancs Åminne. Det stora evenemanget i boken är den stora årensningen. Där skall det nu utses de tre åtråvärda befattningarna för åns årliga rensning. Den å vi nu går längs behöver verkligen rensas. Den är djup men delvis igenväxt och dito utan vatten. Kul att associera till den nyss lästa boken.
Den andra boken, nr 2, är Berndt Fribings Stubbapilen, slättens signum. Vi såg längs vägen stora högar av ris och ved från årets hamling. Ja, hamling eller att hamla är det skånska ordet för att beskära pileträdet, kanske vart fjärde till vart sjätte år. Iréne kastade sig ut i åkern för att fråga maskinisten vad slags pil det var han skyfflade ihop. Salix blev svaret. Vitpil tolkade vi det som på svenska. Pilarna har en mycket intressant historia som vi dock inte redogör för här.
Vid pilen där vi stannade kunde jag konstatera att den sannolikt snart upplevt sin sista sommar. Den var knotig och hade knappt givit upphov till mycket av fjorårets skott. Pilen blir kanske endast upp till 150 år gammal.
Bok 3 återkommer jag till.
Vi höll bra fart utmed ån och kom förbi vägarna som leder till Torvängarna, en gammal och en ny bosättning ute på landet. Nästa gång vi går här utforskar vi kanske dessa samhällen.
Vid Långebrovägen gick vi österut på landsvägen som har avfarter till Bodarps Hallongården. Åter hittade vi här inspiration till en nästkommande vandring. Alltså, Skegrie nästa!
Framme vid Västra Värlinge berättade vi som var med om vandringen den 2012/3 om ett blomstrande samhälle med inte mindre än tre företag som sålde allt från engelska toalettinredningar till chubby chic-möbler. Nu är de ett minne blott. Gamla mejeriet har dock som privatbostad behållit sin yttre charm.
Nu väntade oss Karin, diakonen från Skanör, med öppna dörrar. Vi klädde av oss vinterkläderna och gick in i brasvärmen, 14 personer i det lilla huset på prärien. Eller i den lilla byn. Vi satte oss med vår kaffefika på 14 stolar runt i rummet och fick lyssna på Karins och min gemensamma historia, pilgrimsvandringar, nära och långt borta. Nära är Skanör och långt borta är Trondheim och Santiago de Compostela.
Jag berättade om Sigrid Undsets bok, nr 3, Kristin Lavransdotter som jag nyligen hade läst vid mitt första besök i Trondheim 1996. Jag uppsökte Turistbyrån och frågade varför man inte skapat en Lavransled. Svaret blev: ”Lavransdotter är ju bara en romanfigur!” Jag svarade: ”Det är väl ändå förväntat att det finns en led där romanfiguren i boken vandrat?” Nu finns det en sådan led eller så fanns den redan utan att man visste det på Turistbyrån. I Kristin Lavransdotters fotspår på Dovefjäll.
https://turistbloggen.se/i-kristin-lavransdotters-fotspar-pa-dovrefjall/
Tiden gick snabbt och snart var det dags för uppbrott. Den vidare färden gick till Slättarps gård där tiden tillät oss att göra ett besök. Vi beundrade Robert Bengtssons gigantiska brofotografier, betongbord och modemagasinets ljuvliga damkläder. Allt manade till ett snart återbesök med massor av tid till förfogande. Kanske hinner man med en ekologisk måltid också?
Vidare färd mot Skegrie by gick in på slingrande cykel- och gångstigar. En spännande upptäckt berättade Tina om. Mitt inne i Skegrie växer ett stort parti med aroniabuskar. Hon upptäckte det en dag när hon såg många personer som plockade bären, i stort sett länsade de buskarna på dessa näringsrika och i handeln dyra bär. De odlas för att de är mycket rika på vitaminer och mineraler. Vi får hitta tillbaka hit till Skegrie till hösten och plocka de svarta bären, helst efter första frostnatten.
Nu var vi framme vid den alldeles nyligen öppnade pizzerian, Stenmarks växthus och restaurang. Den är ännu inte öppen vid lunchtid så vi fick knacka på och mana ut en tjusig pizzabagare, en italienare kanske, som talade perfekt svenska. Han berättade om det fantastiska huset med en enorm ugn på 6,5 ton som värmer upp hela huset, en framtida tomatodling som gör pizzerian självförsörjande på tomater, mm, mm.
I god tid till Skånetrafikens buss 181 anlände vi till hållplatsen. Vi hann till och med att gå en tur till den fina utställningen vid E6:an med historien om Döserygg. Den är väl värt ett besök. Bussen kom exakt kl 12.28.
Länkar att gå tillbaka till i ämnet V Värlinge:
https://vandringar.com/Aventyrsvandring/vandringar-ar-2012/gammalt-och-nytt.html
https://vandringar.com/Aventyrsvandring/vandringar-ar-2015/hallon-och-purjolok.html