Vandring 1/2025: 15 januari. 400 gånger. 24 deltagare. 7 km.
Nytt år och nya vandringar.
Idag är det färdledarens 400:e vandring och det måste förstås firas. Den 9 februari 2005 gjorde jag den första vandringen med sex deltagare. Sedan har det fortsatt av bara farten. Fler deltagare har anmält sig, pö om pö, några har varit med ända tills nu och många kom med i flera år och avslutade av olika skäl vandrandet också. Kvar är 25 trogna vandrare och detta ska vi fira idag.
Vi kom till mötesplatsen vid Höllviksstrandsvägens hållplats där cyklister och bilister kunde parkera. Många kom som vanligt gående förstås.
En vinterdag som denna gällde det att vara ordentligt påpälsad. Det hade egentligen inte behövts för vädret var som vanligt vänligt inställt till oss. Svalt förstås med lugnt och skönt.
På kända vägar kors och tvärs mellan de större genomfartsvägarna tog vi oss till Fritidsvägens skogsområde. Det är en fin anhalt om man vill undvika de vanliga vägarna och gå genom obebodda trakter.
Någon längre paus gjorde vi inte nu. Bordet som fanns där förr lyste nu med sin frånvaro. Här har det tidigare sjungits sånger och lekts lekar vilket vi hoppade över nu. Sången Så skimrande var aldrig havet är vår favorit. Den tror jag att vi allihop kan framföra om vi så väcks mitt i natten.
Genom Gyaskogens grönområde vandrade vi till först till Collinsstenen med minnet från den tiden då det inte fanns några träd här. Därifrån gick vi till stranden, där vi pulsade ända bort till kanalen.
Vi missade dock grinden in till Kerstin keramikerns tomt från strandsidan. Vi har gått genom den och gästat henne många gånger så man kan säga att hon är en av oss.
Vi knackade i stället på Kerstins stora entréport. Där väntade hon i sällskap med Hans-Ove, färdledarens make på oss. Firandet kunde börja!
Alla hade påpassligt med sig glas, tallrik och bestick, så det var bara att ”hugga in” som man så burdust uttrycker sig i TV-programmet ”Halv åtta hos mig”. Snart var det bara lite rester av Toppens cateringssnittar kvar, men så här såg det ut från början i Toppenbutiken när vi beställde tre snittar per man.
Många historier från de 400 gångerna ledde till många glada skratt. Jag lovade att fortsätta kalla till nya vandringar ett tag till.
Den sista sträckan gick på kanalskogens slingrande stigar med krigsminnen från svunna dagar.
Det är sannerligen ett lokalt museum vi har att komma till då och då. Vid de många stabila cementvärnen skulle fiendens fordon hindras att komma in i Höllviken. Tack och lov slapp vi att få det bevisat.