En dag som denna har vi inte upplevt under 13 vandringsår. Sol, bara sol. Ingen vind. Tänk att det finns sådant väder på våra breddgrader!

Vi började på Önnemovägens hållplats. Hela 27 vandrare. När vi kom till stranden och såg Kämpinges badbrygga sa några flitiga badare att det var inbjudande för ett dopp. Ja, är det bara vindstilla är det inga problem att doppa sig i det kalla gröna havet. Nu hade vi inga baddräkter med för då skulle vi absolut satt dessa tankar i verket!

På Mariavägen fick vi syn på Hans-Ove på kullen. Han filmade oss! Så jag fotade honom! Vilka fina bilder det blev!

Nu närmade vi oss dagens första mål, Antikt och Design i Kämpinge by. Där välkomnades vi av Barbro och Christer Möller, som driver handel med vackra gamla och nya saker. Barbro berättade om gården de köpte för många år sedan. Det är en kringbyggd gård nämnd i skrift första gången 1695.

Ett vårdträd växer mitt på gårdsplanen. Det är ett valnötsträd som de själva har planterat. Det bär rikligt med frukt eller nötter kanske man ska säga.

Makarna såg möjligheterna i det gamla häststallet, där de först hade hästar men senare inredde till antikhandel.

Efter det fina besöket gick färden vidare till Almaregårdens getter. De är nu fyra till antalet. ”Dessa getter är en rest av den gamla sydsvenska getpopulationen. Namnet Göingeget har de fått eftersom de återfanns i Göingebygden i norra Skåne. Denna typ av getter var förr allmänt förekommande i hela Sydsveriges skogsbygd och gav det fattiga och gettäta Småland öknamnet Getapulien.” Mer om getterna kan man läsa här. Det är Peter Sandgren som skrivit om getterna.

Andra djur på gården är höns av rasen ”Skånska blommehöns”. De är liksom Göingegetterna utrotningshotade. Trots det fina vädret var de inte ute och kacklade, bara en enda vacker höna såg vi. Blommehönan är en högvärpande svensk lantras, som värper beigebruna ägg.

Vi närmade nu oss den höga mobiltelemasten som är anledningen till den fina stigen vi gick på. I bakgrunden skymtade vi de fem vindkraftverken i Maglarp. Det var ingen snurr på vingarna idag.

Vi vek av till vänster och kom ut på stora vägen vid gården Kämpingebo. En bil hade halkat av vägen i 90-graderskurvan och kört in i väggen och åstadkommit ett stort hål. Jag fick höra senare att de två bilisterna fick skäras loss ur den svårt skadade bilen.

På avstånd såg vi två stora träd som vi bestämde oss för att utforska i vårt trädtema. Det ena var en björk med många häxkvastar. Häxkvast är en missbildning som gör att trädet växer extra mycket så att en boll av kvistar uppstår. Det lär vara ett angrepp av sporsäckssvampar.

Det andra trädet var det lite svårare att bestämma. Snart kom dock svaret. Det var en alm! Den har på vintern två olika slags knoppar, en lövknopp i spetsen av grenen och massor av runda blomknoppar längs hela kvisten. Den blommar på bar kvist i april. Enligt vår barnbok, Trädens knoppar, heter den Olika Alm. Vi måste återkomma hit i april och se hur trädet blommar!

Förr var Kämpinge nya skola inhyst i dessa byggnader. Här hade flera av oss olika minnen att berätta. Jag själv visste att skolan fanns till och med 1981. Då gick sonen Martin sista året i trean med endast 12 klasskamrater. Anledningen till att skolan var igång detta sista år var att både läraren, Tyra Persson, och kokerskan skulle pensioneras därefter. 13 barn på en skola ett helt år med egen mattant! Det var en lyx, som de aldrig skulle uppleva igen.

Kämpinge gamla skola fanns ursprungligen längre västerut, det kunde Elsa berätta. Hon gick i den skolbyggnaden flera år. Ca år 1953 stängdes den. I skolbyggnaden fanns två klassrum, ett för klasserna 1-2 och ett för klasserna 3-7 samt två lägenheter för lärarna till dessa barn. Denna charmiga byggnad är nu privatägd. Ägarna har berättat att många presumtiva köpare hört av sig men någon försäljning har inte ägt rum.

Nu svängde vi in till Rängbågsbyn. Den har ca 15 år på nacken. Den började bebyggas 1999 när man insåg att Fritidsbyn i Höllviken inte skulle flytta dit. Området hade åtskilliga år tidigare planterats med ek och tall för att locka Fritidsvägens boende att flytta hit sina hus. När det kom till kritan ville de alltså inte det. Man fick stanna kvar och så småningom bygga till husen för vinterboende. Nu bebyggdes området i stället med 72 villor av fem olika typer anpassade till barnfamiljers behov.

Det passade oss utmärkt när vi kaffesugna intog en lekplats med gunghästar och sandlådor.

Evorna hittade en trädstubbe till sina sittdynor.

Efter en stunds vila gick vi vidare till cykel- och barnvagnsvägen som leder de boende till centrum. Dit ville emellertid inte vi. Vid ridstigen tog vi till vänster på en spikrak stig som tog oss tillbaka till Kämpinge. Där kan man ibland se gäss och rådjur beta på åkrarna på båda sidor stigen men idag hade de valt andra ställen för sina fikapauser.

I Kämpinge vandrade vi vidare in i området med blomsternamn. Rosenvägen har en speciell charm. En smal cykelväg och vi kom till nummer 3. Där hade vi blivit lovade att göra ett litet studiebesök. Fia, som är dotter till Barbro och Christer som vi nyss träffat har tagit vara på ett gammalt hus och gjort det till sitt boende. Vi gissar att mor och far har hjälpt till på många vis. Det vackra vasstaket beundrades av oss alla.

Så fortsatte vi till stranden som vi lämnat för någon timme sedan. Genom skogen fann vi en för oss Kämpingebor välbekant stig som ledde till Collinsstenen. Det är en minnessten till Carl Jakob Collin som anses vara den som var mest ansvarig för att hela Falsterbonäset blev planterat med tallskog. Det fanns flera andra duktiga planterare. Stenen var nu alldeles nytvättad och bemålad med fina svarta bokstäver.

Ljungens Villaägareföreningen stod för den bravaden vid dess 90-årsjubileum. ”Det träd skall du ära i vars skugga du sitter” lyder sentensen nederst på stenen. Ja, vi i Äventyrsvandrarna ärar alla träd, särskilt under det här året. Hittills alltså ask, björk och alm.

Efter några meters vandring på den vita stranden med brun tång hittade vi ”badvägen”, en smal gång- och cykelväg mellan tomterna på Domkyrkovägen och Anders Olsvägen.

Halvvägs upp på den sade vi adjö till Karin vid hennes charmiga gula trähus.

Vi andra sneddade genom Gyaområdet och Fritidsvägen tillbaka till centrum. Det är inte lätt att hitta Skogsstigen. Det tog mig 40 år! Men nu hittar jag dit med gruppen gång på gång.