Dagens vandring började vid Hallsjö busshållplats strax väster om Skåre. En mäktig allé tog oss förbi Hallsjö gård, där påskliljorna blommade ymnigt. Fyra hästar dansade runt utfordringskaret och visade oss stort intresse.

En yngre allé med pilar tog oss till tvärvägen till vänster. Sen väntade en lång vandring på en ganska ödslig landsväg. En megastor sten, ett flyttblock av granit från istiden, fick oss att fundera över stenens öde. Hade man hittat den på åkern och satt upp den här som ett minnesmärke över en stor händelse? Ja, stenarna berättar, men vad?

En gård visade oss en vacker vagn som blev ett konstverk mitt i gårdsplanen.

Så stod det på en skylt: Privat väg. Vad betyder det för en vandrare? Vi trodde inte att vi var förhindrade att gå på vägen förbi två gårdar. Ingen hindrade oss heller att gå vidare mot landsvägen längs stranden.

Där finns liksom alltid Mogrevestenen, en uppsättning stenar som ser ut som en hällkista och stenkammargrav och som kanske också är det. Agneta som läst på kunde berätta om historien kring stensdösen. Den är numera prydd med en egen gravprydnad, en påskliljegrupp.

Vi gick vidare ovanför Fredshögs gård med många hästar, alla ordentligt påklädda liksom vi. Där hade man nyligen "skogat" i parken. Det var en mycket stor lind som antagligen stod för nära boningshuset.

Att det var en lind kunde våra kunniga vandrare konstatera med hjälp av vår fina knopphandbok. Där heter knopparna Linda Rödvante. Den gröna och röda knoppen ser ut som en tumvante.

En större landsväg tog oss förbi "uråldriga" pilar, som kanske uppnått maxåldern 150 år, enligt Berndt Fribings fina bok om pilar, Stubbapilen. "De flesta pilar är inte så gamla som de ser ut", skriver han. Några årsringar kan man förstås inte räkna i de uppfläkta stammarna.

Ett elstängsel forcerade vi hur lätt som helst. Så var vi inne i en träningshage med olika hopphinder för hästar. Nere på stranden gick vi sedan på en alldeles "vågrät" stenfri sandbank. "Var kommer all denna sand ifrån?", undrade vi.

En markägare hade satt ett hinder vinkelrätt ner mot stranden antagligen för att hålla fårhjorden på rätt sida. Men idag var det lågvatten, så den groteska "installationen" kunde varken hindra får eller vandrare från att ta sig förbi. Den kunde med stor välvillighet kanske ses som ett konstverk, av skrot visserligen, men vad allt kan man inte hitta på? Nu kom vi på den fyndiga rubriken på denna vandring, Konstrundan! Titta här hur vi rundar konstverket!

En allra första backsippa blickade upp mot aprilsolen på ängen vid Åkes skog och se där, en hel bukett!

Vi letade efter en buske med röda bär som vi hade hittat på en bild i en bok, Exotiska utflykter runt Öresund. Bilden var tagen precis där vi gick. Busken hade nu varken bär eller blad. Men håriga knoppar hade den! Fram med knoppboken igen. Jo minsann! Hårige Rönn kallas den i knoppboken.

Nu fann vi vår favoritfikaplats i en glänta i skogen. Fram kom termosar och mackor! Det var varmt och skönt i lä för vinden och solen sken förstås.

Framme i Kämpinge tog vi vägen genom skogen ända till Gyaområdets spång. Sandstrand igen tills vi fann Trulsibrunnsvägen och följde den och Ljungvägen fram till Steffensvägen. Där trädde Gertrud fram ur ledet och hälsade oss alla välkomna till sin terrass för att fira att hon gått 150 gånger med Äventyrsvandrarna. Hon var med allra första gången den 9 februari 2005.

Hennes käre Claus serverade en lyxig soppa gjord på mandelpotatis och lök, grädde och vin och mycket annat gott. T.o.m. en skvätt konjak. Skål för Gertrud! Dagens gröda är förstås mandelpotatis, som innehåller samma näringsämnen som vanlig potatis fast i lite högre grad, folat, vitaminerna B3, B6 och C samt kalium.

Receptet till soppan kan läsas här.

Så var det dags att ta farväl för att gå tillbaka till Höllviken C men först tog vi en titt på Gertruds spirande tomatplantor.