Vandringar 2020

 
 

Vandring 5/2021: 17 mars. Vattenriket. 22 deltagare. 7 km.

I strålande sol och nästan vindstilla gav vi oss iväg i två grupper. Vi var nämligen hela 22 vandrare och klockan var 9.00. Vi skulle gå över kanalbron in på banvallen bakom Kanalkiosken.




Det slumpade sig så att vi på icke ordinarie tid blev vittne till en broöppning, som inträffade mittemellan våra två grupper. Grupp ett fick springande skynda över bron när signalen börja ljuda. En båt från Sjöfartsverket hade kommit för att kolla bron och signalerna. Det var så vi uppfattade det hela. Sedan fick vi andra snällt vänta på vår tur.


Lyckligt återförenade tog jag fram dagens lek, en 25 meter lång lina med markeringar längs med. Linan kom med posten från påhittige sonen i Eskilstuna. Han som har småbarn på dagis har sett hur barnen på promenad håller i en lina för att inte komma bort. ”I ditt fall, mor, gäller det att ni inte kommer för nära varandra.”




Med löfte åt deltagarna att inte publicera en bild av detta arrangemang på hemsidan lyckades jag få alla att hålla i linan en stund och gå några 100 meter. Sen gick det inte mer. ”Vi håller avstånd ändå!” Men en bild av mig själv går väl an?




Det blir alltid mindre och större mellanrum när vi går, det är snarare problem att hålla ihop. Då och då samlas vi innan vi svänger av från raksträckorna. Denna gång var det när vi gick in i skogen som vi kallar ramslöksskogen. Det är ett stycke vacker skog under alla årstider. Nu gick färgerna mest i brunt och beige.




Ett enda litet ramslöksblad hade tittat upp ur jorden. Massor av gröna skira strån stack emellertid upp överallt. Det var välsmakande gräslök. Vilken levande skog!




Så hittade vi tillbaka till banvallen och sedan in i nästa ”skog”. Lika vacker den i liknande färger fast orörd med trädskulpturer som sparats åt fåglar och insekter. En och annan ekorre kan nog också hitta något ätbart och ett litet krypin att övervintra i.




I fårhagen mötte oss ett tiotal vuxna får men inga lamm som det varnades om på skylten. De är kanske inte födda än. Fåren är mycket större än man tror men vi blev inte rädda för dem och de inte för oss.




Så var det staketet in till naturreservatet! Det forcerades på två ställen, ett där man förväntades göra det och ett som var mycket lättare att kliva över.




Så var vi ute på den fantastiskt vackra strandvallen mot Öresund. Mjuka gräsytor och ljungbevuxna ytor. Utsikten var betagande i den klara luften. Vi såg vattentornet i Hyllie och ända till Turning Torso i Malmö (utanför bild).




Ett triangeldrama utspelades framför oss mellan tre svanar men det visade sig inte vara så dramatiskt. Det var ett stolt föräldrapar och en nästan vuxen unge. Fjädrarna var fortfarande lite bruna här och var. Tänk att denna fågel är Sveriges största! Och den finns här bara 20 meter från oss, majestätiskt seglande fram och tillbaka.




Vi fortsatte på Skåneleden till det enda ställe där man kan ta sig över vattendraget försett med plankor och annat bråte. Där var det idag högvatten och alltför svårt att balansera över. Jo, en trio av vandrarna gjorde det i alla fall torrskodda, men vandringsledaren vågade inte för egen del och insåg att en enda vattenfylld sko skulle utgöra ett hinder för fortsatt uppskattad vandringsupplevelse. Så: ”Nej, vi stannar på denna sidan!” (Det är dags att kontakta ansvariga för Skåneleden. Så kan det inte få vara nu när turisterna snart kommer hit.)




Ute på Gyeholmens yttersta udde fann vi många sittvänliga gräskullar på lämpligt pratavstånd i coronatider. Havet låg kavlugnt utanför oss så vi stannade nog en stund extra med vårt kaffe och våra mackor.




Karin har en mycket trevlig sedvänja vid dess fina stunder. Hon plockade fram en chokladask med utsökta Lindtbollar och bjöd runt och så sjöng vi förstås sången från förra gången, Så skimrande.....




Trion en bit bort fick också sin beskärda del lite senare. De hade byggt på ”bron” över bäcken och uppvisade stor balanseringstalang när de tog sig tillbaka till oss andra.




Vi gick samma väg tillbaka. Jag ensam på en egen stig såg en hög med plankor i ljungriset och fick en idé till nästa vandring. ”Vi ska bli brobyggare!”


Utan större äventyr var vi sedan tillbaka över kanalen och bilade och cyklade hemåt.