En ny spontanvandring stod för dörren idag. Den ordinarie förra onsdagen blev jag tvungen att inställa för vädret förutspåddes bli mycket dåligt för vandring. Det blev sannspått. Mycket halt väglag och mjölklik dimma över Ljunghusen. I lördags bestämdes en ersättning till idag måndag. Stora solar hela förmiddagen. Så blev det också! Nya mail skickades ut och besvarades. Hela 15 vandrare kunde komma med så kort varsel. Det bådar gott, tycker jag. Redan nu kallar vi till nästa vandring den tredje mars.

Vi började vid Falsterbokanalen som vi korsade på bron. Is fanns i kanalen både söderut och norrut i märkligt konstnärliga mönster. På Västra kanalvägen gick vi och njöt av solens värmande strålar. Det var längesen! Kanske nybildas det nyttiga D-vitaminet i de små nakna hudpartierna som tittar fram under luvorna. Men nej, solen ska stå högre på himlen för att så ska ske, tidigast i maj månad. Tur att behövliga vitaminer finns i mat och piller!

Hela kanalvägen gick vi, sedan in på Marinavägen och vidare till den stora ängen söder därom. Där stannade vi och fick höra härliga berättelser om sparris, både vit och grön. Varför detta, undrar man förstås? Jo, denna äng var fordom en stor prunkande sparrisodling tillhörande personer som levererade till de exklusiva restaurangerna i Malmö. Det var i mångas ögon en konstig ingrediens i husmanskosten så odlingen fick antagligen vara i fred för tjuvnyp. Flera av våra vandrare har fortfarande sina hemliga ställen där de hittar vildvuxen sparris runtom i bygden.

Vi kikade in i Ljunghusens Spa-byggnad och undrade lite till mans över verksamheten. Det var förstås stängt nu kl 9.30, men man har nog diverse verksamheter vid andra tidpunkter. Lotsvillan i omedelbar anslutning var tidigare ett vandrarhem men är nu ett lyxigt boende, vintertid främst till konferenser. Närheten till den fina strandmiljön är lockande för vem som helst.

Nu blev det en överraskning, liksom många gånger nuförtiden. Vandrarna firar sina ”gånger” med dryck och tillbehör på lämpliga ställen. Ett sådant lämpligt ställe idag var bryggan vid stranden. 50 gånger och 150 gånger för Ingrid och Eva innebar först ett högtidligt tal till vår fina grupp och sedan ett varsågod till ost, kex och ja, jag måste säga det, gammeldansk på små flaskor. Vilken fest!

Så bar det vidare på den fina promenaden västerut över sanddyner och på grässtigar ända till den öppna platsen som bar till Södra Klockvägen. Där finns nämligen Ljunghusens tre tennisbanor. Och tennis är det som är dagens tema. En iskall vinterdag, nästan på dagen, för sexton år sedan startade Äventyrsvandringarna med sex tennisspelande deltagare. Se vandring 1/2005! Vad passade nu bättre än att ha en tävling med tennisbollar?

Tre lag tävlade om att få i fyra bollar i en papperskasse. Lag 1 fick i en boll, lag 2 och 3 fick i vardera två bollar. Vad var priset? Jo, att sjunga en sång med siffran ett eller två i texten. Det var inte svårt. Först hörde vi ”En elefant balanserade på en liten liten spindeltråd” och sedan ”Två solröda segel styr bort ifrån land”. Därpå: ”Här är en tango för två, ingen karl kan dansa tango som Per Erik ändå”. Så uppmanades lekledaren att kasta sina bollar. Fyra bollar, ingen träff. Sången blev då förstås: ”Ingen klocka ringer mer, ingen skola snart man ser”. Jag får gå hem och träna!

Men nu skulle vi igen träna benen på en ganska lång transportsträcka, Södra Klockvägen längs ett grönt stråk till Fricks väg som slutar vid våra välbekanta ”Coronastenar”. 1.200 meter i rask takt. Flera av stenarna var solbelysta och skönt uppvärmda så de blev snabbt upptagna.

En sten var spetsig men med sittdynan som skymde spetsigheten blev den en fälla för den stackars vandringsledaren som snart föll pladask ner i gräset. Naturligtvis var den uppmärksamma Agneta genast där med kameran. Ingen fara skedd, upp igen, fram med kaffet och mackan!

Sedan var det dags igen för en ny bensträckare. Bergs väg och Sollidenvägen. Den sistnämnda går diagonalt i en hel kilometer fram till Storvägen. Så hittade vi till Västra Örnvägen som igen går genom ett grönt stråk. Efter Gottåkravägen finns en kort stigstump till vänster på 300 meter som är väl värd att beträda. Vi hamnade då på Vikensvägen som tog oss till tennisanläggning nr 2 på vår vandring. Där betraktade vi de två lövade banorna från utsidan. Tennisspelarna i vandringsgruppen berättade gamla minnen från tiden dazumal. Sedan var det inte långt till cyklarna och bilarna på andra sidan kanalen.