Vandringar 2020

 
 

Vandring 2/2021: 3 februari. Historiska gatunamn. 25 deltagare. 9 km.

Så var det redan dags igen, en vandring med nya vyer och upplevelser i några minusgrader  och en svag östanvind.


Vi började i Kämpinge. Deltagarna kom till platsen i en strid ström, tycktes aldrig ta slut. 25 stycken är många. Men nu bar det av. Först till Almaregården där vi träffade herr Almare själv. ”Vi har stängt för säsongen!” sa han. Vi vet, sa vi men vi kommer när ni öppnar, lita på det. Hans höns kom nyfikna fram till oss. Mat, mat, kacklade de. Nej, sa vi, husse kommer nog snart med frön.


Här såg vi en mycket gammal bensinpump som en samlare monterat i häcken. Vägen vi gick på leder till ett hus för mobilmasten men vi gick inte ända fram för en stig ledde oss till stora vägen. Vi korsade den och gick på cykelbanan en bit. Vid Rängbågens förskola svängde vi till höger in på stigen mellan nybygget på Vendelvägen och ängen. Här såg vi årets första vintergäck.


Man undrar över gatunamnen i denna del av Rängs Sand. Vendelvägen, Vikingavägen, Hövdingavägen och Väringavägen. ”Vendeltiden” är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria. Namnet kommer från orten Vendel norr om Uppsala. Där gjorde man rika arkeologiska fynd i en båtgrav, som har gett namnet till tiden, Vendeltiden.Vikingar” vet alla vad det är, så det ordet förklarar jag inte. ”Hövding” är lite svårare. Det enda jag hittat är att i Sverige benämndes fram till 1918 de svenska länen ”hövdingadömen”. Benämningen landshövding lever fortfarande kvar. Beträffande ”väring” får jag återkomma till nästa gång vi går här.




Vid just Väringavägens baksidor blev stigen mycket smalare, bitvis bevuxen med taggiga buskar. Säg mig den svårighet vi inte behärskar. Vi snirklade oss förbi. Så kom vi ut på baksidan av en mycket snällare väg, Klaras väg. I slutet av denna kan man gå över en järnbro och komma till Axeltofta gård. Där har vi gått åtskilliga gånger, men bara en gång sedan man gjort en ordentlig gång- och cykelväg dit.


Man kan iaktta mycket av fastighetsägarnas drömmar och fantasier av hur deras boende ska planeras och inredas. Vi studerade allas påhittighet när vi gick vidare längs diket utmed Klaras väg. Vem var Klara och vem var Emma, som bara fått ge namnet åt en liten vägstump och vem var Lorentz? Ja, det får jag nog snart reda på. Det finns folk som bott där som jag kan fråga.




Vid ett grönområde svängde vi till vänster och gick genom detsamma hela vägen till den stora lekplatsen och gräsmattan.










Där fikade vi på stenar, rutschkanor, gungbräden och förstås bord och bänkar. Området intill har snabbt blivit bebyggt med vita huslängor i två våningar. Det har fått namnet Skogslund på kartan. Jag har aldrig hört någon nämna det namnet. Någon skog finns inte i närheten, det skulle i så fall vara den som heter Rängs Sand, som man kanske tror är en kustby med härlig sandstrand. En sådan finns dock nära, den heter Kämpinge. Ja, som det kan bli!




Efter kaffet korsade vi Räng Sandsvägen och gick in i skogen med detta namn. På Åkerslundsvägen gjorde vi halt vid Bertil Nilssons hus. Där bor Höllvikens store stenkonstnär med verk på flera ställen runt om. Närmast skulpturen i rödgranit benämnd Madonna vid Stora Hammars kyrka. Det finns ett annat vackert stenkonstverk i Pildammsparken i Malmö som heter Kastanj. Han har också medverkat till konstverket 6 fontäner vid Södervärn. Konserthuset i Oslo har fasad som bearbetats av Bertil Nilsson.




Så gjorde vi en liten rundtur på Åkerslundsvägen och kom tillbaka där vi börjat för att fortsätta ett stycke på Rängs Sandsvägen fram till vägen till höger som heter Lyckans väg. Nu kom vi in i skogen på riktigt. Skogsstigen fortsätter nästan ända in i Höllviken och är en gång- och cykelväg för skolbarnen i Rängs Sandsområdet samt för ”vikingar” och ”hövdingar”.




Efter en sväng in på sandvägarnas bebyggelse kom vi åter in på Henriksdalsvägen. Vid Sohögen läste vi på skylten om dess historia. Tänk en hög från bronsåldern mitt i samhället, så spännande!


Sedan var det bara att gå ner till den tidigare omtalade så fina sandstranden i Kämpingebukten. Vid Mariavägen gick vi raka vägen till cyklarna och bilarna och så var dagens vandring slut. Vi jämförde som vanligt våra avståndsmätare och gjorde ett snabbt överslag. Medelvärdet var 9 km.