Vem är Nell Walden? Det är lika bra att jag berättar det först, så att undrande läsare förstår vilken fantastisk vandring vi hade idag.

Vi skulle få komma till huset i Maglarp där denna berömda kvinna bott i unga år. Hon föddes i Trelleborg som äldsta barn i en familj på sju personer, mor, far, fyra döttrar och en son. Fadern var präst och fick en tjänst i Maglarp, senare i Landskrona. Hennes morfar var Carl Smith, den store entreprenören i Trelleborg, en av grundarna till Trelleborgs hamn och sockerfabriken och mycket annat. När fadern och resten av familjen flyttade till Landskrona och lämnade Maglarp, ville Nell stanna kvar och gå ut skolan i Trelleborg, Fröken Jönssons privata flickskola. Hon bodde då hos mormor och morfar Smith.

Sedan bar det ut i världen, närmast till Tyskland där hon tillbragte större delen av sitt liv. Hon gifte sig med Herbert Walden som startat tidskriften Der Sturm. Där fick de både kontakt med de nya moderna konstnärerna och samlade själva på sig en hel del konst.

Kort sagt, hon fick på ålderns höst planera för konstens vidare öden. Det skedde genom donationer till Landskrona museum. Varför inte till Trelleborg? Hon hade ju inte varaktigt varit bosatt i Landskrona. Trelleborgs museum har just nu en utställning om Nell Walden.

Nell Walden har som sagt bott i prästgården i Maglarp. Där bor nu Ingemar, som har intresserat sig mycket för kvinnan som bodde här en gång. Han har skrivit ett postumt brev till henne. Han kallar sig gärna Bingemar numera.

Nåväl, nu tar jag det från början. Vi åkte buss till skolan i Skegrie, gick sedan genom parken till landsvägen. Höstlöven, både på träden och på marken, glödde i solskenet. Vi fann nästan omedelbart stigen längs ån, Det blåste inte så mycket som vi befarat, ja, bitvis nästan inte alls. Vi hade fin överblick över slätten framför oss.

Vid sidan fanns en större vattensamling, som någon oroade sig för: ”Hur kommer vi fram här?” Ån svängde i skarp vinkel före sjön och färden gick vidare en bra bit tills vi kom till huvudfåran av Albäcksån. Den går ända från V Värlinge ut i Östersjön vid Albäck.

Snart var vi framme vid en landsväg som vi tog oss upp på och följde till Maglarps kyrka. Vi gick in i kyrkan och fick en guidning i både historia och interiörer. Agneta hade läst på.

Kyrkan är uppförd av tegel, med en halvrund absid. Rester av en äldre kyrka i trä hittades i samband med en renovering 1970. Predikstolen från 1568 är en av Skånes äldsta. En romansk sandstensdopfunt från 1200-talet finns alltjämt bevarad. I funten förvaras ett 1500-tals dopfat av mässing med S: t Göran och draken i bottenrelief. Ett triumfkrucifix av ek, utfört i slutet av 1400-talet, är också bevarat. Det är utfört av den så kallade Törringemästaren. Nattvardskalken som används i Maglarps församling härstammar från 1603. Altaruppsatsen är från 1759 och skapad i utpräglad barock-stil. Snidaren Johan Ullberg från Finja är upphovsman bakom Tron, Hoppet och Kärleken som pryder uppsatsen. Läktaren pryds av Kristus och Apostlarna. I över 70 år var den gamla kyrkan klassad som ödekyrka innan den återinvigdes 1971. Den gamla orgeln är från 1842 - den enda kvarvarande i sitt slag - återinvigdes tre år senare sedan den restaurerats. Orgeln byggdes en gång av den kände orgelbyggaren Lund i Lund. (Citatet fritt från Trelleborg.se)

Men nu hände något! Vi steg in på en tomt bredvid kyrkan. Vi tänkte knacka på dörren med den finstilta texten: Om du vill in, banka på dörren! Manligt och tungt. Är du en spröd liten kvinnovarelse - sjung en sång eller ring. Vi uppmanades att sjunga en sång. Men var vi spröda små kvinnovarelser? Nej, men banka manligt och tungt då? Inget passade så vi vände skylten ryggen och gick kvinnligt och käckt runt knuten in i trädgården i ömsint förfall.

Där väntade en överraskning. Tre herrar hade dukat flera bord med höstlöv i vackert arrangemang, lax- och skinksnittar på stora fat samt glas med bubbel i!

Herrarna var Bingemar förstås samt makarna till Lena och Agneta som firar sina 200 respektive 150 gånger på detta trevliga sätt.

Vi lät oss väl smaka och satte oss att lyssna på Bingemars postuma brev till Nell Walden. Bingemar lät sin poetiska ådra också komma till uttryck i sin berättelse om kärleken mellan blodboken och syrenen i trädgården. En av bokens grenar har smeksamt närmat sig den lilla sjävsådda syrenen invid altanen.

Vi inbjöds att plocka tomater från de talrika tomatplantorna. Det fanns mycket mer att uppleva i den fantasifulla mannens trädgård, t.ex. hans lilla Mini-Nimis. Han hade också förberett sin gästbok på en träplanka för oss att signera.

Sedan var det dags för en gruppbild, med gästboken i mitten.

Nu sa vi tack och farväl till detta fina möte.

Med det långa benet före kom vi till Albäcksskogen. Nu var det inte tid för den utlovade fikastunden vid lägerplatsen, där vi gjorde en liten brasa förra gången vi var här i regnväder. Men idag var det härligt väder så vi skyndade vidare. Vi stannade dock till vid ”trädhuset” för att förkovra oss lite om träd och fotosyntesen.

Men som sagt en buss väntar inte på en så vi skyndade vidare på välkända stigar, genom koloniområdet Sjöviken, förbi Bäckaskolan och längs Flaningens strand till busshållplatsen vid Lavettvägen. Några tog fram termosarna med odrucket kaffe för vi fick faktiskt vänta ganska länge på 181:an.