Det är lika bra att börja med att förklara vandringens titel. Tji fick vi i Vellinge. Ja, det är i Vellinge som vi två gånger hittat ett allt större bestånd med blåsippor i början av mars. Nu lovade jag vandrarna att vi skulle få glädja oss åt dem igen. Men vi (=jag) kunde inte hitta platsen. Vi kom från ett annat håll denna gång och jag letade tills jag gav upp. För att trösta mig skickade Christina denna bild som hon tog i sin trädgård när hon kom hem.

Vi såg visserligen många andra vårblommor på vår färd. Som vintergäck och snöklockor. Dem kan man också glädjas åt, eller hur? Våren är på väg!

Vintergäcken vilar hela året nere i jorden som en liten svartbrun knöl, tittar upp i mängd i mars och försvinner sedan ner igen. Innan dess har den självsått sig och bildar så småningom stora bestånd.

Snöklockan har en lång historia i vårt land. Man kan tänka sig att munkar och nunnor införde den för den planterades i Vadstena klosterträdgård i slutet av 1300-talet. Den benämns därför även klosterlilja.

Blåsippans frön sprids ibland av myror. Enligt signaturläran skulle blåsippans blad kunna användas mot leversjukdomar för de liknar människans lever. Gula blommor skulle vara verksamma mot gulsot. Idag har vi andra läkemedel.

Nåväl, vi började vandringen vid busshållplatsen vid biblioteket och sökte upp de röda pilarna som anger Vellinges 10-kilometerrunda. Snart stötte vi på trädet som är fullt av häxkvastar. De består av bollar av tätvuxna kvistar. Orsaken är vanligtvis angrepp av sporsäcksvampar, som gör att trädet växer onormalt tätt på vissa ställen.

Vi passerade ett hus med trappstegsgavlar liknande dem som finns på stationshusen längs järnvägen mellan Vellinge och Falsterbo. Titta exempelvis på stationshusen i Ljunghusen och Falsterbo! Arkitekten bakom dessa skapelser är Theodor Wåhlin. Detta hus är ett banvaktshus som byggts i samma stil som stationshusen. Här bodde familjen som fällde bommarna innan tåget från Malmö kom till Vellinge station.

Eskilstorps kyrka är också försedd med trappstegsgavlar som lär ha byggts ovanpå tornet 1936 sedan resten av kyrkan rivits 1873. Tornet sparades vid rivningen. På tornet ser man ankarjärn sticka ut och avslutas med, ja, vad ska man kalla dem, ankarslut. Vi byggandet av tornet fäste man ett ankarjärn i murverket. Det avslutades med en ögla. Ankarslutet träs som en sprint genom öglan. De fick ofta konstnärliga utföranden som nu kan ge en antydan om byggnadens ålder. Tornet kan vara byggt på 1400-talet.

Hasselns och alens hängen är inte svåra att skilja åt. Främst för att alens fjorårskottar sitter kvar. Hasseln har små purpurröda märken som skjuter ut som trådar. Båda träden är ännu utan blad. Hasselns blad är lent ludna. Klibbalens unga blad är förstås klibbiga. Den fäller sina blad gröna.

Vi hittar alltid mysiga platser för fikastunder. Men det är inte alltid som vi alla får sitta så här bekvämt. Kaffe och smörgåsar smakar alltid gott i naturen.

Mitt i Vellinge har man bevarat en gammal pilallé. Somliga pilar sjunger på sista versen men många har åldrats vackert. Denna allé mynnar ut på Östergatan.

Vid Östergatans rondell mötte vi en ung dam som i väntan på ett annat jobb startat ett hunddagis. Det tyckte vi var mycket företagsamt.

Nu kom vi till ett vägarbete på vägstumpen där järnvägen tidigare gick från Höllviken till Vellinge. Kanske pågick det arbete för att ta hand om vatten vid massiva regnväder.

I Torsgårdsparken finns det ett utegym som vi naturligtvis ville prova på. Hoppas att många utnyttjar denna möjlighet att träna musklerna. I vår grupp tränar vi benen så armarna får här en dust.

Nu var rundan fullbordad och vi tog bussen hem.