Förra onsdagen hände det som bara hänt en eller två gånger tidigare under vår 11-åriga historia: jag ställde in vandringen.

Jag är vanligtvis väderoptimist, det vet alla vandrarna, som också har denna egenskap.

Men… i onsdags var utsikterna säkra till regn hela dagen, starka vindar och kyla.

Där går gränsen. Jag kände att jag inte orkade med det dåliga vädret på den fina vandringen jag planerat.

Jag hade idag alltså en färdigplanerad vandring på temat vatten. En stor del av vandringen gick längs Tommarpsån.

Vi åkte buss till Tommarpsvägen i Trelleborg och gick på markvägen till Tommarpsån. Marie-Louise med barndomshem på orten berättade om arbetet med ängarna på broderns mark. Vi kunde berätta att vi träffat på personen som utrett projektet. Det var den 12 februari 2014.

Nu var det alltså klart. Ungefär så här citerade jag då mannens ord: ”Vi har fått i uppdrag att göra våtmarker här. Ett vapen mot övergödning. För att ängarna ska översvämmas i stället för att vattnet ska rinna ut i Östersjön. Vattnet innehåller både kväve och fosfor. De ämnena tas om hand av ängarna i stället.”

Färden gick vidare till Hammarlövs kyrka. Den var öppnad för oss av brodern. Marie-Louise visade oss runt. Kaffet intogs på kyrktrappan.

Så gick vi till Schaggarpsdösen liksom flera gånger tidigare. Det är alltid lika spännande att leta upp skålgroparna i de stora stenblocken.

Bussen hem gick från Snarringe hållplats.

Återkommer med en berättelse senare.