Vi vandrade 16 personer från Falsterbos Papegojvägen till fyren, vidare ut på Måkläppen, längst ut, vilket igår innebar cirka halvvägs, för där tog det slut. Vattnet hade nämligen brutit igenom öns smalare del. Där vände vi och gick tillbaka över ”plankan” som är en ny väg ut till Måkläppen. Det är en mycket primitiv väg, där det gäller att hålla balansen. Man går från Falsterbo fyr söderut på Skåneleden, på en väg som är tämligen nyanlagd. Vi mötte en inspektionsbil på vår väg ditut.

Det var oväntat bra väder, några minusgrader och 4 m/s nordlig vind. Det var otroligt vackert hela vägen. Snön och isen med de skridskoåkande fåglarna bidrog till vår fina upplevelse. Vi var väl påklädda så vi njöt i fulla drag.

Det gamla vraket som vi sett vid besöken varje gång tycktes nu nästan helt sönderdelat där det låg till hälften begravt av sand.

Sjömärket stod dock kvar stabilt på sin plats med en potatislåda på toppen. Såg det likadant ut förra gången?

I det vackra vädret gick äventyrsvandrarna på utan att fråga vandringsledaren hur långt hon hade tänkt sig att gå. Hon (dvs jag) gjorde under tiden upp nya planer för den resterande turen, tänkte ”vi får se vad som händer, det blir ofta inte som man planerat, men vad gör det?”.

Så stannade täten och vände om. Det var när vattnet forsade genom öns mitt. En säl eller möjligen två tittade nyfiket upp ur det kalla vattnet. ”De måste vara väl påklädda”, tänkte jag.

Gertrud och undertecknad vet hur man gör för att locka till sig sälar. Man lägger sig på stranden och försöker efterlikna en liggande säl. Vi lyckades faktiskt få sälarna att simma något närmare oss men så blev vi lite rädda. De var ju så stora, så vi avbröt experimentet och förenade oss med de andra.

På tillbakavägen följde vi Skåneledens orangea pilar och fann en mysig skyddad plats där alla ville fika.

Ända tills Elke drog iväg. Nu fick det vara nog.

Sandklitterna på denna sträcka är imponerande höga. Man har insett att de är hotade och satt upp skyltar och staket för att förhindra lockelsen att klättra upp på dem och kasta sig ner för slänten. Jag själv har känt lust att göra det en gång. Men avstått.

Falsterbohus reser sig som ett vitt slott ur det bländande vinterlandskapet, en ståtlig syn så här från sjösidan.

Snart var vi inne i skogen och kom till Strandbadens fina byggnad med naturum, restaurang och konsthall. Där vi träffade på Nils-Arvid Andersson som är kommunens ansvarige för detta ställe som öppnar den 6 februari.

Han berättade om vandringsäventyret Eurorando2016 som jag strax innan informerat vandrarna om. Det äger rum en gång vart femte år. I år ett stort evenemang som Skåne tagit på sig att ordna, där Helsingborg är huvudvärd. Nils-Arvid ville ha vår medverkan. Vi får se hur det blir med det.

Jag har redan tagit på mig att vandra från Trelleborg till Fru Alstads kyrka på pilgrimsleden, om nu någon anmäler sig till denna tur. Dagarna är 11-17 september.

Nu var det dags att springa till buss 300 som gick till Höllviken.