Det var åter dags för en vandring ut på Skanörs norra revel. Vi passade på innan fågelskyddsområdet på toppen av reveln stängs för besök den 1 april. Den liknar mycket Måkläppen, så vandringen idag var en kompensation för att vi avstått från Måkläppen under flera år. Det var fint väder med sol och nästan vindstilla. På eftermiddagen och kvällen skulle vinden stegra till kuling. Tur hade vi alltså, som vanligt skulle jag vilja säga, men jag vill inte förhäva mig så jag avstår.

Vid en bänk skänkt av ett företag stannade vi och deklamerade på Anders Österlings välljudande (försökte i varje fall) skånska hans dikt ur Tonen från havet (1933):

"Vita fjärilar fladdra bland lila marvioler

på den soliga reveln mellan vatten och land.

Livets drömlika skörhet här i sensommarglöden

blommar, vackert bevingad vid sin evighets rand."

På en spång balanserade vi sedan ut på reveln. Nu var det bara att gå och gå i strandkanten. Havet låg nästan stilla men vågor rullade ändå in mot stranden och åstadkom naturens enda ljud. Vi njöt i fulla drag. Ett och annat fynd gjorde vi. Agneta hittade en mycket märklig fossil. Iréne en skön viloplats och några andra fann skelettdelar av ett stort djur. Men vraket från 2005 fanns inte längre synligt ovan sanden.

Ute på spetsen av reveln tog jag en sedvanlig gruppbild av den stora gruppen äventyrsvandrare som flitigt ställer upp varannan onsdag år ut och år in!

En flock svanar flög förbi. Änder kunde skådas i Christinas kikare. Några skarvar balanserade på en trädstock långt ute. Vi trodde först att det var en båt med några fiskare, men hej, vad vi bedrog oss. Kikaren avslöjade sanningen!

Nu styrde vi kosan söderut och spanade efter en gräsplätt, där vi kunde slå oss ner för en stunds kaffepaus. Tina var så ivrig att hon höll på att slå en baklängesvolt. Elsa och Karin hittade en avskild plats högst uppe på den lilla kullen. Någon sa att det kändes som om det var sommar. Det var bara jackorna, vantarna och mössorna, som avslöjade årstiden.

Spången igen och bänken, som provsatts av trötta vandrare. Jodå, den duger till en stunds vila, bekvämare än den plats vi nyss fikat på. En gångbro ledde oss över den sanka marken in mot fastlandet med kyrkan och slottsruinen i synfältet. Vid ruinen var det åter lite blött i marken men med bra skor gick det utan problem.

Christina visade oss en stig, norr om Lagmanshejdan, som skulle leda oss direkt till busshållplatsen. Vid stigen såg vi två evighetsträd, ekar som i den magra Skanörsjorden växer långsamt. De är ca 150-200 år gamla och har en omkrets på mer än 300 cm. “Projekt Evighetsträd” syftar till att bevara riktigt gamla träd och stora träd av medelålder. Träd inventeras runt om i Skåne och de markägare som har stora och gamla träd på sina marker kan få dem diplomerade och en plakett att sätta invid.

Nu närmade vi oss Stefan Löfvings hållplats och buss 300 anlände enligt tidtabellen.