Vandringar 2014

Vandring 9/2014: 7 maj. Vikingastaden. 19 deltagare. 10 km.

Idag blir det en historisk vandring i Trelleborg. Det blir en vandring genom flera århundraden. Vi börjar att berätta lite om vikingatiden som sträcker sig från sent 700-tal till ca 1100.

Lämningarna från vikingaborgen i Trelleborg dateras till ca år 980 liksom flera andra borgar som man grävt ut på flera ställen i Danmark. Borgarnas jordvallar kläddes med "trellor" som är långa kluvna ekstockar. Och se där, där har vi ursprunget till Trelleborgs namn och inte "trälarnas stad" som vi fick lära i skolan.

Den väldiga vikingaborgen är nu rekonstruerad till en fjärdedel på den gamla tomten där sockerbruket en gång var beläget. Den lockar många besökare, särskilt när man iscensätter vikingaspel och -marknader.

Om vi tar det från början så steg vi av bussen vid Bäckaskolan och kom ganska snart till Flaningen som är en skön park året om. Nu var platsen regnig och disig men hade ändå sina skönhetsvärden. Fåglarna trivs här. Det gör också barn och vuxna på vintern när isen lägger sig. I min barndom gjorde den det varje vinter så alla lärde sig skridskoåkningens svåra konst i tidiga barnaår. Den djupa dammen var enligt föräldrarna "bottenlös" så dit fick vi absolut inte gå. Den var en gång lertäkt för krukmakerierna i bygden.

Krukmakaregatan har nog fått sin namn efter en "pottemagare" som bodde där. Ett stort tegelbruk långt västerut på Stavstensvägen byggde 1892 en stor ugn för att täcka behovet av tegelstenar i den växande nya staden. På Friheden (skånska för "friheten") började man bygga många hus med var sin "tägt" dvs tångtäkt. Var och en hade sin egen "pram" vid strandkanten och kunde skörda det som havet gav.

Sköljvattnet från stadens sockerbruk gick fram till slutet av 1920-talet här rakt ut i Östersjön. Då gjorde man den första invallningen och det var slutet på tångtäkterna och prammarna. Friheten blev starkt beskuren. I invallningen skapades med hjälp av Söderslätts bästa jord en stor del av det område som behövdes för att bygga västra infarten. Jag skriver detta med blandade känslor för att vår familj blev en av dem som tvingades avhända oss strandrätten, en bit lite längre ut på väster. Året var ca 1960.

Gråbrödraklostret var antagligen Trelleborgs första tegelbyggnad. Det uppfördes 1267. Nu går vi en lång bit tillbaka i tiden. Här låg en gång klosterkyrkan som tillhörde Fransiskanerorden. Munkarna bar gråa kåpor och kallades därför gråbröder. De levde av tiggeri och donationer. Kyrkan var 40 meter lång och 12 meter bred, hade målade takvalv och fönster. Munkarna kördes härifrån 1532, redan innan reformationen tillfullo genomdrivits. 1616 revs den. Byggnadsmaterialet skickades bl.a. till Lindholmens slott. En stubbe efter en nedsågad alm vittnar om tidens gång. Denna var kanske 3-400 år gammal.

Vi fortsatte vandringen längs Sveriges längsta gata, Stavstensvägen, Västergatan, Algatan, Östergatan och Östra Förstadsgatan. Jag ska erkänna att jag i min barndom på Väster aldrig hade ärende till slutet av denna gata. Möjligen några gånger med buss på skolutflykt till Dalabadet. Men med Äventyrsvandrarna har jag under de senaste åren gått den åtskilliga gånger. Även idag alltså.

Sedan dess har staden fått många vackra planteringar, blommor, träd och till och med palmer. Vem kunde ana det på den tiden? Här en vacker körsbärsallé på Glasbruksvägen.

Vi blev mycket våta av allt regn som föll. Fast hade jag inte sett bilderna och återfunnet minnet hade det helt fallit bort. Kan det bero på att man bara minns det riktigt trevliga? Det riktigt trevliga var när Barbro sade: "Om ni vill kan vi fika i mitt uterum!" Det ville vi men det blev ingen bild för kameran var våt. I stället en bild av Barbros ginkgo i en kruka på altanen.

Något mindre våta fortsatte vi österut. Östra strandens hus och trädgårdar är alltid lika spännande att vandra bland. Här ser vi stadens kanske minsta hus, nummer 87.

En stor och vacker gul blomma fascinerade oss. På dagen för 6 år sedan såg vi samma blomma på stranden vid Arkens konstmuseum i Danmark. Märkligt, tycker jag. Redan då bestämde jag mig för att den heter vårkorsört, senecio vernalis. Så mycket större och mer lysande än den vanliga korsörten, senecio vulgaris.

Så gick vi på bussen i Gislöv, åter våta som katter. Men glada alla, hoppas jag.

Faktauppgifter har jag i vissa fall läst i boken av Eric Strandell - Spelet om en stad.