Man ska inte gå över ån efter vatten, behöver inte heller leta efter historien långt borta, när vi har den in på knuten. Idag tittar vi på minnen från tiden då man malde sitt mjöl i en holländare, när flygsanden begravde en kyrka, när flygsanden tämjdes av en trädplanterare och när man borrade efter olja. Men först och främst ska vi vandra långt som vanligt.

Vi började med oljan. Efter en vindlande färd på smågator och stigar bland villorna kom vi ut på "landet". Där växer pilarna på rad. I fjärran skymtade vi en liten vit byggnad, gamla kyrkan, snart 1000-årig.

Så kom vi till en betongruin som satte myror i huvudet på oss. Varför står denna märkliga koloss här vid Rabyvägen? Snart fick jag svaret, i Callunas tidning förstås. Nr 32. År 1941 började man borra efter olja på flera ställen i Skåne och på två ställen i Höllviken. Calluna skriver att projektet rann ut i sanden. Ändå försökte man en gång till år 1971. Vi minns alla borrtornet vid kanalen. Men ... ingen olja då heller. Fast varmt vatten.

Sedan kom vi till holländaren Stora Hammars mölla. Det är en väderkvarn som har en topp som kan vridas så att vinden utnyttjas optimalt vid malning av brödsäd. Denna kvarn byggdes 1868. Förebilden var kvarnar i Holland som fanns redan på 1500-talet. Där användes de också för att pumpa vatten.

Möllan i Håslöv vreds i sin helhet kring en stubbe i mitten, "stubbamölla" benämner vi den i Skåne. Holländaren kunde förstås byggas större och ge mer kraft. Väderkvarnen har här gett namn åt många gator i närheten, Holländarevägen, Möllejärnsvägen och tre nästan likalydande Kvarnhättevägen, Kvarnvingegränden och Kvarnstens gränd.

Flygsanden förstörde Kämpinges kyrka. År 1632 revs den ner till grunden. Sanden var en av orsakerna till bybornas fattigdom. Man slet hårt för att få bort den från åkrarna så att det gick att odla. Ännu långt in på 1900-talet grävde man diken och vände ner sanden. Kyrkan byggdes på 1400-talet då man hade god ekonomi på grund av det lönande sillfisket. På skylten kan man läsa om kyrkan. Dess storlek utmärks genom runda stenar i gräset.

Ormhasseln trivs i Kämpinges sandjord. Den har korkskruvsliknande grenar och är här översållad med blomhängen på bar kvist liksom den vanliga hasseln. Ormhasseln är oftast ympad på en rot av vanlig hassel, så den kan bereda ägaren överraskningen att skjuta raka grenar i stället för snurriga.

Så kom vi till stranden och såg bygget till ett välkommet tillskott till badlivet i Kämpinge. Havet har spolat bort den fina vita sanden och blottat miljoner flintstenar, som gör det nästan omöjligt att ta sig ner i plurret. "På med badskor" lyder rådet! Men nu blir det en brygga i Kämpingebukten!

Toppens Paul Bertilzon har köpt marken och gett servitut till en brygga. Bo Werngren m.fl. har i många år arbetat för detta och nu har den nya markägaren alltså gjort det möjligt. Platsen blir precis vid trägången så att även handikappade kan få sig ett dopp redan i sommar.

Efter fikapaus i en mysig skogsdunge kom vi till den 3 meter höga minnesstenen i granit, Collinsstenen i en annan skogsdunge. Dit har många grupper förlagt sina sommarfester. Men vet alla vem Carl Jakob Collin var? Jag tror inte det. Han kom från Göingebygden och kom hit som kyrkoherde i Räng. Han såg de sandiga hedarna och insåg att sanden skulle bindas om man planterade träd. En flygbild över Näset idag visar att han lyckades.

På stranden kom vi så småningom till en välkänd tomt på Boltensternsvägen. Där väntade Kerstin (Sehlstedt, keramikkonstnärinnan) och Tommy (Ann-Sofies man) med bubbel och tilltugg. Ann-Sofie firade sin 100:e vandring med Äventyrsvandrarna. Skål och grattis! Kul också att se Kerstins senaste skapelser i lera.

Återvägen till Höllviken centrum gick via skogen längs kanalen. Stridsvagnshindren där är numera mossbelupna men skulle säkert fortfarande vara motståndskraftiga mot ett fientligt anfall från havet.