När man läser i naturens stora bok finner man inte bara levande växter och djur. Betrakta en sten och du har ett stycke historia. Vårt tema för året är just historia, så varför inte låta stenarna berätta lite för oss under vår vandring idag?

Vi började direkt när vi steg av bussen vid Fredshög. Där finns Fredshögen omgärdad med stora stenar. Högen lär vara platsen för ett trekungamöte för att sluta fred. Gården Fredshög var en kungsgård och som sådan är den bemängd med historier om spökerier och ond bråd död.

Storesten ligger i gränsen mellan Trelleborgs och Vellinge kommuner. Vi tror att den lämnats kvar av inlandsisens gigantiska krafter. Den har tidigare varit "större", som framgår av bilden från år 2008. Nu har den genom vågornas svall till viss del begravts i sand. Landsvägen byter namn just här vid gränsen. Den heter Kämpingevägen i Trelleborgs kommun och Trelleborgsvägen i Vellinge.

Nästa sten var Mogrevestenen. Det är en stenkammargrav som är ovanligt liten med endast ca 10 mindre hällar. Den undersöktes för 80 år sedan. Man hade då upptäckt ett skelett utanför hällkistan. Man fann också ett hundskelett och en flintdolk.

När vi hade fått dessa intressanta uppgifter från vår kunniga deltagare, Agneta, gick vi tillbaka till stranden och forcerade mängder av stenar av flinta och kalk. Flinta är Skånes landskapssten. Stenen bildas bl a genom utfällning av kisel från t ex döda svampdjur. Den kemiska formeln är SiO2, kiseldioxid. Flinta användes främst under stenåldern runt hela världen för att göra redskap av.

Kalksten bildas av skalrester från olika djur, som koraller och snäckor. Den har många användningsområden som t ex tillverkning av kalk och cement. Vår grupp som besökte Limhamns kalkbrott har fått veta en hel del om kalk på ort och ställe. Se vår vandring 14/2012.

Idag var det lågvatten och det massiva kalkberget blottlagt. Det är dankalkstenen som här är den enda naturliga blottningen av tertiär berggrund i landet. Ja, sådan finns faktiskt också vid Smygehuk. Från dessa har man brutit kalk som använts bl a till kalkning av hus. Säg den Skånegård som inte var vit! Fasaden skulle strykas med kalkvatten åtskilliga gånger innan man var nöjd. Men då blev det också vitt.

Nu raskt till nästa sten, Tostenen som ligger på en höjd vid åns utlopp. Ån kallas Store Groven. Vi kunde urskilja ett mönster i stenen som liknade en skosula eller en fot. Det har säkert gett upphov till många skrönor genom åren.

Utanför i havet finns en arkipelag bestående av två öar. Djävulsön (eller Lillön) består av stenar som körts ut med traktor vid lågvatten. Det var på 1950-talet. Vi tror att bönderna behövde en plats att stå på pass för att skjuta sjöfågel. Det kan också ha varit ett sätt att bli av med stenar. Vi lärde oss ett nytt ord i detta sammanhang. "Harpa sten" gör man när man silar bort jord som omger stenarna. Dem kunde man förr sälja till vägbyggen. Men man kunde också bygga en ö av dem!

Den andra ön lär ha bildats när man rensade ån Store Groven på grund av översvämningar på åkrarna. Eller man kanske t.o.m grävde ett nytt dike. När vattnet rann ut tog det med sig sten och slam. Solön ändrar form hela tiden när nytt material rinner ut. Svanarna gillar att ruva därute.

På de stora stenarna ute i vattnet låg ett 40-tal sälar och inte precis solade sig men närapå. (Solen tittade faktiskt fram då och då.) Siluetterna av dem såg ut som lakritsbåtar. På vissa stenar trängdes flera stycken.

Vi "intog" nu Skåre fiskeläge västerifrån. Det ger mig alltid samma känsla som jag fick 1996 när jag gick in i läget för första gången. Nu "erövrar" jag Skåre, tänkte jag. När jag gick ut på östra stranden kände jag att jag bar med mig Skåre i mitt hjärta. Så vill jag göra också med andra ställen längs Skånes kuster, tänkte jag. Och så blev det.

Under de följande fem åren vandrade jag med en grupp runt hela Skåne. Vi kallade vandringen för "Med ena foten i vattnet". Vi gick med högerfoten i vattenbrynet när det lät sig göras och det gjorde det för det mesta. Gruppens medlemmar var inte samma hela tiden men vi var fyra stycken som gick hela sträckan. Det var ett mäktigt företag.

Vi klättrade uppför skansarna. Fastän det var Magnus STENbock som byggde ut dem på 1700-talet så hoppade vi över den informationen idag. Vi fikade i stället när vi såg två bord placerade just när vi längtade efter kaffe.

Agneta visade en flintyxa som hennes far hittade en gång för längesen. Såväl små som stora historiska stenar är dagens tema!

Nästa sten var minnesmärket efter Karl XII:s landstigning. Det står väldigt spektakulärt placerat på udden mitt på golfbanan. Linné skrev om minnesmärket vid sin skånska resa. Då var det bara en mindre sten, som dock lär ha stått här redan tidigare.

1768 restes det stora monumentet. 1912 lät Trelleborgs fosterländska ungdomsförening inhägna det. Den sönderrostade skylten med information kunde dock få en uppfräschning nu. Kanske med upplysning om att kungen landsteg i Skåre!

Vi styrde kosan in i byn Kurland med gammal bebyggelse. Vid en nutida domarring av stora stenar gick vi till Stavstensuddes moderna hus. Här har vi kvarter som Sänghs och Pängs och Krooks.

Via en cykelväg genom skogen (en liten en) kom vi till en vacker gränssten vid Albäcksåns mynning. Den sattes dit 1925. Vi fick veta att det är 4,0 km till Stortoget. Flera andra gränsstenar placerades ut då för att markera stadens gränser.

Nu var det bara att vänta en stund på bussen hem.