Denna onsdagen hade Eva Marie rymt till Göteborg. 20 övergivna och tappra vandrare tog bussen till Skåre i tidig morgonstund. Där mötte Agneta. Vandringen började mot norr på skolvägen förbi Maglarps numera nerlagda skola (1877-1982) där Agneta tillbringade sina första fyra skolår.

Vi passerade Västrabo gård som 1945 var inspelningsplats för filmen ”Jolanta – den gäckande suggan” med Fritiof Billquist som lärare och Maglarps skolbarn som statister, en riktig kalkonfilm.

Då vi vände blicken mot öster kunde vi se Maglarps nya kyrkogård. I närheten av denna låg fram till 1949 Maglarps holländaremölla. Tittade vi mot väster såg vi fem moderna vindmöllor. Det utbröt i gruppen en livlig diskussion om vindmöllor i allmänhet.

Vandringen gick vidare över Liebacken vars namn genast satte igång fantasin.

Vi kunde nu se Skegrie holländaremölla, byggd 1897, som var vårt första mål. Vi försökte tänka oss ett landskap fullt av möllor. Stubbamöllor som var den äldre typen och uppbyggda på ett fundament placerat på en påle eller stubbe och den nyare holländaremöllan där hatten var vridbar. Det fanns en gång 79 möllor eller väderkvarnar i Skytts härad. Numera är det knappt 10 kvar, alla ömt bevarade av frivilliga krafter.

Vid möllan blev vi varmt mottagna av Bertil Carlsson, en riktig mölle-entusiast, som guidade oss i den välbevarade möllan. Möllan hade tappat vingarna i en storm men nya av lärkträ var beställda till en summa av 600 000 kr.

Vi packade upp våra ryggsäckar i möllarebostadens storstuga, där elden sprakade hemtrevligt i en stor svart järnkamin.  Skegrie mölla skänktes 1966 till Skytts härads hembygdsförening som senare också fick tillhörande gård och lantbruk. Vi hann tyvärr inte titta på museet som fanns på vinden men var välkomna tillbaka en annan gång.

Vi vandrade vidare på småvägar mellan gårdar och passerade Stävie mölleväg där det fram till 1948 också hade funnits en mölla.

Vi fick intryck av att halva Söderslätt stod under vatten efter allt regnandet under senaste veckan.

När vi kom till gården Almnäs möttes vi av den mest överraskande samling djur. Vi såg grå krontranor, paradistranor, hjortar, lamadjur, åsnor, hästar små och stora och många olika sorters gäss. Hagarna låg halvvägs under vatten och djuren tycktes älska det.

Vi vandrare hade det lite svårare att forcera vägen förbi. Agneta tog upp en rulle sexliters plastpåsar som vissa lyckades knyta om kängorna medan andra sprang genom vattenmassorna så att det stänkte.

Vi gick vidare längs pilevallar eller dien som det benämndes i äldre tider och som då markerade gränsen mellan ägorna.

Vi närmade oss Axeltofta och busshållplatsen med raska steg. En del tyckte att vi hade gått nog, medan andra fortsatte vandringen ända till Kämpinge och Höllviken.