Tidigt på morgonen åkte vi bussen till Fredshög. Solen stod högt över horisonten. Den hade redan varit uppstigen i nära 2,5 timmar. Vi vandrare kanske bara i en timme.

Vi gick på stigar och över gräsfält ovanför stranden tills vi inte längre kunde motstå lockropet från vågornas rassel i flintstenarna i strandbrynet.

Klättrade över flera stättor in i Hyllehögs fårahage. Där fanns ännu inga farliga baggar utsläppta.

I nästa hage myllrade det däremot av får av bägge könen. Hannarna var dock endast någon månad gamla och utgjorde inte något hot mot oss.

Vi stod länge och njöt av de till synes kärleksfulla relationerna mellan mor och barn. Det bräktes både i basen och diskanten. "Var är du?" "Jag är här!"

Så inbjöds vi till gökotta i en backsippebacke. Visst hörde vi göken också. Fast för säkerhets skull togs några gökar i flytande form fram ur ryggsäckarna. Ku-ku och skål för våren!

Om man i sin ungdoms vår hör göken gala i trädet ovanför en ska man läsa ramsan: Gök, gök, sitt på kvist, säg mig visst, hur många år jag ogift går. Gal den endast en gång blir man lättad. Om den gal mer än 10 gånger sägs den sitta på galen kvist och man struntar i spådomen.

Därefter trodde alla att det var slut på vandrandet. Elsa var nästan hemma när hon blev varse att detta bara var början av dagens övning. Kämpinge by, ridstigen till Räng Sand, Stora Hammar och slutligen tillbaka i Höllviken bar stegen oss på vägar bl.a. genom trevliga villaområden.

Vid Solsäter såg vi en fin bild av Stora Hammars gamla kyrka "bakifrån".

När vi passerade en trädgård såg vi den blommande rutiga växten, kungsängsliljan. Ulla Kristina har den också i sin trädgård, denna Upplands landskapsblomma. Vilken är Skånes? Jo, den bländande vita och gula prästkragen, som vi dock får leta efter lite senare i sommar.

Stegräknaren visade på hela 12 km när vi var framme.