Idag var det en alldeles särskild dag för oss som gillar statistik och att ställa till med fest, sådana som Lena och jag. 50 gånger, resp 150 gånger med Äventyrsvandrarna. Vad gör man då?

Jo, vi valde att gå på krigsstigen i Höllviken och se de intressanta byggnadsverken längs Falsterbokanalen och Kämpingebukten. Till vår hjälp hade vi militärhistorikern Leif Högberg som även ledde vandringen i juli 2012.

För att ta händelserna kronologiskt så började vi i Höllviken C, för så benämner Skånetrafiken platsen vid biblioteket där alla bussarna stannar, det vill säga om man tryckt på den röda knappen. En gång tryckte jag inte i tid och bussen seglade glatt förbi denna i mitt tycke viktiga metropol.

Nåja, nu struntade vi i bussen och gick längs Höllviken, dvs viken på norra kusten. Där finns ett antal fina skulpturer som pendlarbilisterna ser varje dag, men kanske ändå inte ser. Vi tittade inte heller så mycket för vi styrde kosan mot kanalen, där jag sagt att vårt första mål väntade.

Militärmannen dök upp och spatserade mot oss, välklädd med tanke på köldgraderna liksom vi alla. Hela 10 av vandrarna var med på krigsstigen i somras men jag hade blivit lovad att berättelsen kunde varieras och historierna bli nya och fräscha.

Vi gick längs kanalen och genom det smala skogspartiet där alla forten ligger. Kanalen och landet skulle till varje pris försvaras under kriget 1939-1945. Vi gladdes mycket åt att vandra i denna vackra skog på en ridstig som slingrade sig mellan tallarna.

Draktänder i betong, stridsvagnshinder, ligger strategiskt i tre långa parallella rader i norr och söder, så att en ilandsatt stridsvagn inte skulle kunna forcera dem utan att fastna. Några var huggna i granit med de hade inte varit lika motståndskraftiga. Vi är glada att detta inte uppdagades av fienden som man befarade skulle komma från söder.

Är detta ett cementrör som skall användas vid grillning? Nej, det är ett skyttevärn. Den kunskapen skall ge oss pluspoäng i bekantskapskretsen, lovade Leif Högberg. Flera liknande såg vi under den följande vandringen.

Här ligger forten tätt. Avståndet mellan dem varierar beroende på terrängen. En fiende skulle dock inte kunna komma oskadd mellan två fort. Några fort har redan jämnats med marken. Vi hoppas att så många krigsminnen lämnas kvar, att de påminner kommande generationer om 1900-talets förödande krig i hela världen och konsekvenserna för lilla Sverige.

Vi forcerade Kämpinge vall som också är en historisk höjdpunkt med sina 1.000 år på nacken. Den är 600 meter lång och kanske den enda i sitt slag i Sverige. Den är byggd av sten, sand och torv för att skydda t.ex. en handelsplats.

På andra sidan vallen väntade dagens andra överraskning. En militärisk måltid, ja, tom militärens måltid nummer ett. Ärtsoppa och pannkakor eller plättar som vi säger på skånska.

Punschen därtill eftersom det var fest. Borden var dukade till alla 28 personerna, inklusive våra två kypare. Tack till dem! Vi lät oss väl smaka.

Äventyrsvandrarna har alltså vandrat 150 gånger. Lena har varit med hela 50 gånger sedan 2008. Jag själv 150. Vi startade den 9 februari 2005. Det är väl värt att fira? Särskilt festligt blev det efter en stund när borden täcktes av en tunt lager snö. Trädgårdfest i mars! Det är svårslaget.

Leif Högberg passade på att donera sin nyutkomna bok, Snuskburken, som handlar om just en sådan tingest som används i fält för allehanda ändamål, bl.a. till ärtsoppa. Boken är enastående innehållsrik. Jag har bett biblioteket i Höllviken köpa in den, så att den finns i åtminstone två exemplar här. Den kan också beställas på www.bunker.nu.

Tack alla för att vi är en så trevlig och sammansvetsad grupp, som kan hitta på allt möjligt tillsammans!