Snön låg fortfarande vit på taken ... och på marken. Med broddar på skorna skramlade vi ombord på bussen till Vellinge. Vi väljer gärna buss 300 för att bättra på statistiken för den linjen. Det är ofta bara vi som åker. Men vi är ju många...

I Vellinge småsprang vi de 500 meterna till nästa buss. Den väntade snällt på oss när den såg de första komma springande. Det är verkligen inte meningen att vi ska behöva springa, det måste jag påpeka. Chauffören på den första bussen berättade att 300-bussen numera alltid är försenad i Vellinge med minst 5 minuter på grund av felplanering från Skånetrafiken. Vi pustade ut på 379:an ända till Mellangrevie hållplats. Där steg vi av i snön och dimman.

Vi gick på grusvägen till den av Steglarpshögarna som ligger alldeles intill vägen. Den var målet för dagens höjdpunkt. Höjdpunkter är nämligen årets tema. Uppe på den 3000-åriga bronsåldershögen såg vi nästan ingenting. Inget av de 20 kyrktornen som jag utlovat.

Vi kom dock så småningom att lovorda dagens väder. Vi blev alla utrustade med prydande rimfrost i håret liksom densamma på buskar och träd, som gladde oss mycket. Vackrare kan man knappast se.

Kornen var långa som risgryn och stod rakt ut från grenarna. När de föll till marken översvämmades den av vita korn. Det var osannolikt vackert.

Steglarps gravfält har hela 12 gravhögar från bronsåldern. Det är ett av Nordens största gravfält från den tiden. Vi gick på den urgamla markvägen genom området. Så kom vi till byn som också heter Steglarp. Sedan var det inte långt till Östra Grevie och folkhögskolan där.

Skolan hade inviterat till en brödtävling. Vem bakar det godaste brödet? Att skolans kock vann var väl inte överraskande? Ett mörkt bröd med nötter och frön. Vi var många som beställde en leverans som kom redan några dagar senare. Är det fler som vill köpa så går det jättebra.

Så var det dags för en ny marsch till en busshållplats. Vi åkte nu till Södra Åkarp för att gå den sista biten till Vellinge ängar för den sista färden hem. Det är svårt ibland att pussla med vandring och bussar och denna gång var det helt annorlunda. Buss, vandring, buss, vandring, studiebesök, vandring, buss, vandring och slutligen buss! Men hem kom vi och 10 kilometer i benen fick vi. Och finfin traktering. Tack Ulla och Kerstin och folkhögskolan!