Så var det dags för den sista vårvandringen, idag, fast det rådde full sommar. Vi åkte med buss nr 181 till Skegrie. Chauffören släppte av oss vid vägen som går söderut parallellt med E6:an. Hyggligt, så slapp vi en onödig kilometer!

Vi traskade på den nyanlagda vägen som vi inte gått på förut. Som tur var mötte vi en kvinna på cykel som övertygade oss att vi var på rätt väg. "Om jag vetat att jag skulle möta så många trevliga damer skulle jag bjudit in er på kaffe!", sa hon. Vi tog det som ett löfte inför en framtida vandring. "Gärna", svarade hon, Carina, bosatt på Liebacksvägen.

Liebacksvägen, ja, den ledde inte heller denna gång fram till någon Liebacke. Var finns den månntro?

Där framme reste sig de fem vindmöllorna i full majestät. De första av dem ligger på den urgamla vägen mellan Kämpinge och Kurland. Var man går på Söderslätt så nog är det historisk mark. Gamla vägar finns kvar, bronsåldershögar, bykärnor, pilealléer, fiskeläge från olika århundraden och årtusenden förstås. Det känns ändå som ett äventyr att se och uppleva allt detta när vi rör oss i bygden.

Naturen är en ännu större inspirationskälla, tycker jag. En and i sitt rede, sagolikt vackra rosablommande trift, svanar på ön som är granne med Lillön. Blåklint och backsippans fröställning.

Får och lamm rofyllt vilande under en hagtorn eller på vandring liksom vi.

Vadnudå, en bolmört?? Den kallas också hönsabane eftersom hönsen dog då de ätit av den. Äta den har man sannerligen inte lust till. Den ser precis lika giftig ut som den är.

Numera innebär en tur längs Fredshögsstranden vissa eskapader. Dessa besvärar inte oss, de bara gör äventyret större. Men ... jag beklagar hundägare som inte längre kan ta med sina skyddslingar på denna sträcka.

I Kämpinge fiskeläge stod nu två herrar och tog emot oss. Plus två vandrare med ryggproblem, som ändå ville vara med på avslutningen.

Det var dessutom Anitas 100:e vandring som skulle firas med fest ombord, fast på en uppochnervänd båt. En duk på den flata bottnen blev ett vackert bord. Det luktade porlande drycker och frestande tilltugg, doften blandad med tjära och hav. Vilken överraskning för deltagarna!

Grattis flitiga Anita! Du är vår 9:e hundravandrare, om uttrycket tillåter.

Men inte nog med detta, det var endast fördrinken. Huvudrätten serverades några hundra meter bort. I Surfhyddans strandrestaurang. Gravad lax med dillstuvad potatis.

Bertil serverade oss med ett gott humör. Men Surfhyddan sjunger tyvärr på sista versen. Efter sommaren finns den inte mer. Vi Kämpingebor och många med oss kommer att sakna den mycket.

Nej nu fick det vara nog. Hemfärden anträddes till fots, vad annars? Tack för denna terminen!