Idag var det dags att bekanta oss med en ny udde, Gyeholmen på norra sidan av Skanörs Ljung. Den sticker verkligen ut och kan göra en kartbetraktare konfunderad. På södra kusten av Ljunghusen sticker det ut en liknande udde, Stenudden, som vi snart ska utforska. Det är inte en tillfällighet, för moränryggen mellan dessa båda platser är en av tre moränryggar som Falsterbonäset formats kring. De två övriga är belägna vid Knösen och vid Falsterborev med Måkläppen.

Jag tyckte att det kanske var lite tramsigt att vi skulle samla på 12 uddar och utföra Vellingebravaden. Men sedan jag fått idén om "udda vandringar" i udda veckor och antalet 12 detta år 2012, kunde jag inte släppa tanken. Jag anade inte då att jag nosade på en sensation, Falsterbonäsets bildande. Uddarna uppstår när sand byggs upp på moränryggarna - österut på sydsidan och norrut på norra sidan. Det är en mycket komplicerad process som jag inte går in på här. Falsterbonäset är ungt i förhållande till övriga Skåne och Sverige, blott 4.000 år. Våra uddar är alltså högst "aktuella" företeelser. Kommunens uddar är så unika att det bara finns en enda av varje sort. Vad blir det nästa år? 13 stycken av något slag.

Vi började dagens vandring vid nyplanterade Hagarondellen, vek in på banvallen några kilometer, hittade stigen som ledde oss till kommunens vindskydd. Ursprungligen byggde Friluftsfrämjandet Ljungen detta vindskydd på traditionellt sätt med grova timmerstockar. Det utsattes för brand och Vellinge kommun åtog sig att bygga upp det med en enklare utformning. För oss var det bra nog, erbjöd lä och sittplatser vid fikastunden.

Jag hade rekognoserat vandringen under påskhelgen med hjälp av besökande barnbarnet Linnea och hennes föräldrar. Då hade jag gömt några kycklingar som hon skulle leta upp. En kyckling glömde jag dock bakom en staketstolpe. Döm om min förvåning när jag idag återfann den sittande på stolpen. Tack för denna omtanke, du anonyme upphittare!

Så blev jag lite orolig inför Gyeholmen. Skulle det vara lika mycket vatten på vägen dit som vid rekognoseringen? Nej, inte riktigt lika högt vattenstånd var det och lite mindre vatten på ängen.

Vi hoppade och vadade på känt äventyrsmaner och kom ut på toppen av holmen allihop. Holme förresten, är det inte ordet på en liten ö? Jo kanske, men nu heter udden faktiskt Gyeholmen! Den har kanske en gång varit havsomfluten och är det nästan idag också.

På Gyeholmen med omnejd träffade vi på mängder av kullar som vi nu vet är den gula tuvmyrans hem. De återfinns också på Eskilstorps ängar. Läs mer om dem på vår förra vandring!

Återfärden gick bekymmersfritt över stock och sten. Passerade det gamla båtvraket som förfaller mer för varje gång vi återser det. Man blir onekligen förbryllad över hur det har hamnat så långt upp på land - och när förstås.

Vid gränsstenen stannade vi och berättade om hur den hamnat där. Jag citerar fritt ur Callunas tidskrift: "År 1781 sattes det upp fyra gränsstenar längs den så kallade "Skälrännan" på Ljungen. Den stora ljungheden  låg länge oskiftad, användes som betesmark och torvtäkt. I Skanör ansåg man att hela ljungmarken tillhörde städerna, medan den allmänna meningen i Stora och Lilla Hammar, Räng och Kämpinge var att en stor bit tillhörde dessa byar. Byarna stämde städerna inför Skytts härads ting i Klörup. Det beslutades att man skulle gå ut och visa varandra var man ansåg att de uråldriga gränserna gick. Domstolens utslag blev att gränsen skulle gå mitt över Ljungen varpå det sattes upp 4 gränsstenar längs nuvarande Bergs väg. Två står kvar, en finns på Falsterbo museum och den fjärde var länge försvunnen men hittades av Christian Kindblad efter flera års letande."

Det är den sten som Calluna har restaurerat förtjänstfullt. Texten ska utläsas: Anno 1781 den 28 juni Lilla Hammar.

Sista delen vandrade vi åter på banvallen. Vi såg hasselns blommor och hängen. Videt blommade också grant. Vi tog en avstickare nedåt kanalhamnen och gick längs den tångiga stranden västerut en kort sträcka. Här går man sällan för vid högvatten är det omöjligt. Tången hade idag också lagt hinder i vägen för oss. Vi såg några stora villor från havssidan samt en stor och en liten alldeles intill varandra. Vilka kontraster!

Snart bar oss benen tillbaka till Höllviken.